I vår familj finns ett begrepp som går ut på ”att vända papper och säga hmm…”. Ett gammalt citat ur en Sune-serie, där Sune funderar på vad hans pappa jobbar med: ”Inget riktigt jobb, alltså. Som att såga och bli svettig, eller så”.
Faktum är att jag trivs riktigt bra med att vända papper och säga hmm… På jobbet alltså, inte i pappersinfernot därhemma. Men på arbetsplatsen tar jag gärna på mig sådana uppgifter. Inte för att de alltid är särskilt spännande, men för att de inte kräver större intellektuella insatser och för att det känns så skönt då de är avklarade, ungefär som efter en joggingtur.
Så finns det en orsak till, nånting jag har insett under de år jag har jobbat som förman: jag kan inte allt. Däremot finns det i vårt arbetslag många experter, både vare sig det gäller gudstjänst eller möten små och stora människor emellan.
Ibland hör jag till dem som orkar vara närvarande där det verkligen gäller, där mötena är på liv eller död och där jag bara kan lita på att den högre makten ger mig de rätta orden. Kanske Sune kunde ha tänkt att det är sådana dagar jämt i ett prästliv, dagar av riktigt arbete som man blir svettig av ända in i själen. Men alla dagar orkar jag inte, och då är det skönt att fylla i blanketter eller granska räkningar så att mina kolleger, de som orkar vara där ute just idag slipper sitta vid datorerna.
Det är det som gemenskap handlar om, tror jag, vare sig det gäller arbetslag eller familj. Att turas om med de osexiga uppgifterna så att tiden räcker till också för det riktiga arbetet. Det tror jag förresten att Sune också har lärt sig vid det här laget.
