Min andlige vägledare K fortsätter sin undervisning utan att förtröttas. Nu står orden i centrum.
En gammal regel säger att varje ord en uttalar borde vara gott, sant, rätt – och nödvändigt. Här har K mycket att lära sin adept. Mästaren kan i undervisande syfte stryka tomatsås över ansiktet. Om han då uppmanas att torka sig om munnen, torkar han med ytterst precisa rörelser läpparna – det vet ju alla att läpparna är det som omger munnen. Rätt skall vara rätt.
Sanningen är viktig i vägledarens tal, också om den kan göra ont. Efter ett undervisningstillfälle då lärjungen visat prov på ovanlig tjurskallighet genom att vägra uppfylla mästarens enklaste önskemål, t.ex. om muffins i stället för gröt, bad vägledaren helt kallt sin lärjunge gå hem. Om samarbetet inte fungerar utan varje ord leder till nya konflikter är det ibland bäst att helt enkelt dra streck och fortsätta en annan gång.
Godheten personifieras av mästaren själv. Vid de tillfällen undervisningen har skett i lärjungens hem visas de därstädes befintliga katterna stor generositet. Var så god, säger mästaren och släpper givmilt ned godbitar från sin tallrik på mattan. Bara det bästa är gott nog: knapriga brödkanter och köttbitar som mästaren själv har tuggat för att göra dem mjukare för sina vänner. Godhet visas ju bäst i gärningar och inte i ord.
Och det sista kravet då: nödvändigheten. Mästaren anstränger sig att visa sin adept att olika tillfällen ställer olika krav. Ofina frågor om personlig hygien besvaras i allmänhet med ett kort nej. Andra ord och meningar däremot kräver upprepning för att deras innebörd helt skall öppna sig: K sitter här, Morfar (skall) sitta här bredvid. Mästaren avslutar med det viktigaste, nämligen att ordens uppgift till syvende och sist är att knyta människor närmare varandra.
