Är en stor vän av Ted och Kajs podd. Den går att lyssna på YLE Arenan. I skrivande stund har det gjort ca. 200 avsnitt, lite drygt.
Podden är lite som TV-serien Seinfeld, den handlar egenligen inte om något speciellt utan innehåller fritt snack med varierande tema (Seinfeld var en ”show about nothing”). Podden och Seinfeld baserar sig båda även på fyndig dialog som kräver att man är lite insatt i tidigare avsnitt, då det refereras till tidigare avsnitt.
Hur som haver, i denna veckans podd funderades (bland annat) på att kan det finnas ett samband mellan unga vuxnas ökande dåliga mående och barnlöshet? Som fotnot kan konstateras att även ismannen Özi och julgranens giftiga gaser diskuterades i samma avsnitt.
Nu vill jag vara tydligt med att varken Ted&Kaj eller jag nu egentligen är av denna åsikt, men det finns onekligen en intressant infallsvinkel till temat. När man får barn (förutsatt att man kan få barn, biologiska eller adopterade), så förändras vardagen till den milda grad att man helt enkelt inte hinner fundera på hur man mår. Man bara mal på, från blöjbyte till blöjbyte och senare från dagisförande till dagishämtande.
Enligt egen uppfattning är det först när barnen börjar ha hobbyn (man inte själv behöver delta i men nog behöver föra och hämta till/från), som man får tid att fundera. När man sitter för tredje gången i veckan på någon bänk i en jumpasal och försöker få sin tid att gå åt medan barnets hobby pågår. Då har man tid att tänka på hur man mår. Förvånandsvärt mycket tid, dessutom, då den där timmen på träbänken känns ganska lång.
Tanken bakom teorin är att när man inte har barn (eller i mindre skala t.ex hund), hinner man fundera all för mycket på sig själv, sin plats i världen och hur världen fungerar eller borde fungera. Då kommer man in på så djupa tankar att man börjar må dåligt.
Dessutom är man som barnlös antagligen mera sannolik att påverkas av FOMO-fenomenet på sociala medier, alltså fenomenet när man bombarderas av bilder på t.ex fin inredning, ljuvliga resmål, extremäventyr och fina bilar som man borde ha/besöka. Och ha råd att göra. Vilket man antagligen inte har och blir följaktligen lite mera nedstämd.
När man lever med småbarn tänker man ganska lite på inredning och extremresor. Eller rättare sagt ser drömmarna om dessa egentligen bara annorlunda ut. På inredningssidan är man glad om det finns en icke nerspydd/klottad del av soffan att sitta i och att gå hem från parken i töväder med trötta barn är extremresande nog. Ingen idé att ha en fin bil heller, den blir bara nerspydd och barnvagnskanten skråmar ändå speciallacket när man lite trött lyfter in barnvagnen i backluckan.
Den dagen huset lyckas hållas rent i mer än 4 timmar och man kan börja åka t.ex skidor med barnen är euforin stor. Man har blivit en människa som uppskattar något så enkelt som två timmars tysnad men än något annat i livet. Eller att åka skidor tillsammans med barnen. Eller spela tv-spel med dem. Stunder av stor lycka.
Som sagt, detta är inte en reklam för att skaffa barn, men jag kan anse att det finns en gnutta sanning i påståendet att när man har barn, hinner man inte fundera på så mycket annat ovidkomligt.
Jag är fullt medveten om att många är oroliga för att skaffa barn p.ga t.ex osäkert arbetsliv eller klimatångest och de är fullt legitima orsaker, men ifall man trots det väljer att skaffa barn (förutsatt att man kan), så lovar jag att man inte hinner fundera på så mycket annat på de första ca. 10 åren av barnens liv.
Må väl. Och lyssna på poddar.
