Allt oftare nuförtiden märker jag att jag börjar komma i takt med mig själv – eller rättare sagt med mina egna tankar. Andakter eller berättelser som jag har skrivit för åratal sedan blir plötsligt väldigt berörande i något helt vardagligt sammanhang.
Nu kunde det ju förhålla sig så att jag under många år har knyckt innehållet i mina alster av andra, mer andligt utvecklade författare. Naturligtvis har jag säkert påverkats av böcker jag läst, men med tanke på att jag vanligtvis somnar efter bara en kort stund i sällskap med någon teologisk klassiker tror jag inte riktigt på den teorin. Jag har helt enkelt inte energi nog att leta efter någon att plagiera.
Med åren har jag kommit att förstå att tanke och känsla mognar i olika takt. Också om det jag formulerade i skrivskedet var både genomtänkt och självupplevt, handlade det ändå samtidigt om längtan efter att livet en gång skulle hitta det sammanhang där det skrivna var en självklarhet. Eller, som någon annan kunde säga, skrev jag för att trösta det förvirrade barnet inom mig.
Numera kanske barnet har hittat sitt fotfäste. Jag märker att det är skönt att släppa taget om gammal bitterhet. Mitt jag är inte längre summan av de upplevelser jag har varit med om, främst de jobbiga, utan snarare ett pärlband av ögonblick då jag har förmått vara närvarande, med förnuft och känsla.
Ännu har inte min tanke och mitt hjärta kommit helt i takt med varandra. Ibland blixtrar idéer och tankar genom hjärnan, och nervcellerna slår nya synapser mellan himlakropparna. Ibland förvirras jag av känslor som jag inte förstår bakgrunden till. Så kommer det säkert att vara, vi lever inte fullkomliga liv här på jorden. Men det kommer helt visst en dag då förnuft och känsla inte bara går hand i hand, utan bildar en helgjuten enhet. Den dag då jag kommer att känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
Men nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.
