Min andlige vägledare, som under höstens bloggpaus har vuxit ytterligare i ålder och visdom, fortsätter älskvärt sin undervisning. Mästaren som numera tillbringar sina dagar i sällskap med andra levnadskonstnärer, har under de gemensamma studierna bekantat sig med Tove Janssons produktion. De berättelser som gjort djupast intryck på mästaren handlar om symbolen för ensamhet och utanförskap, den gestalt på vilken alla i den vänliga dalen projicerar sin innersta rädsla. Min vägledare önskar dagligen meditera inför statiska eller animerade porträtt av denna olyckliga varelse. Genom att kyssa varelsens bild eller smeka över bokens blad har mästaren lärt mig att ingen varelse, vare sig i fiktion eller verklighet, har förtjänat att uteslutas från gemenskapen. Inte ens den som i sin ångest sätter sig på allt ljus och släcker alla värmande brasor är räddningslöst förlorad. Och, bäst av allt, Kärleken, den som en annan författare för nästan tvåtusen år sedan konstaterade vara störst av allt och Gud själv, vänder aldrig ryggen åt någon enda varelse.
Och, som min vägledare glädjestrålande sammanfattar i orden: ”Mårran kommer tillbaka”, det är aldrig för sent att börja om med de goda föresatserna. Ty ny består dessa tre: tro, hopp och kärlek. Och störst av dem är kärleken.
