Vardagstro och söndagstvivel

attityd,mångfald,tolerans

Högt i tak

13 Jun , 2019, 17.20 monica

 

För några veckor sedan passade en klass lågstadie-elever på att hälsa på i Johanneskyrkan. ”Varför är det så högt i tak här?” frågade en flicka. ”För att det skall vara fint, eftersom människor förr bodde i hus där taket låg lågt” svarade jag, och fortsatte att berätta om hur kyrkorna förr var det finaste hus de flesta någonsin kunde komma att se. I en tid utan elektricitet och fossila bränslen är det svårt att föreställa sig hur överväldigande en katedral i det större eller mindre formatet, upplyst av hundratals stearinljus, doftande av rökelse och med stämsången tonande under valvbågarna kunde upplevas. Och väl så.

Idag känns våra kyrkor inte längre så andlöst märkvärdiga, snarare är det ganska lågt i tak. I Österbottens Tidning meddelade Eugmo-Larsmo pensionärer härförleden att man reste till Nykarleby för att få fira gudstjänst med Mia Anderssén-Löf, enligt uppgift eftersom den egna församlingen inte hade för avsikt att ens bjuda in en prästkvinna som gästpredikant. Samtidigt muttras det i vapenhusen i södra Finland då både Sibbo och Esbo med överväldigande majoritet valt prästkvinnor till kyrkoherde i respektive församling. Skickliga kvinnor blir reducerade till representanter för sitt kön på ett sätt som är förnedrande inte bara för dem utan också för alla de kvinnor och män som gett dem sin röst.

Då jag själv blev prästvigd, och några år senare ordinarie kyrkoherde, hade ännu inte tio år gått sedan prästämbetet öppnades för oss kvinnor. Vi kvinnliga kyrkoherdar gick att räkna på biskopens fingrar och kom till stor del från församlingar vilkas tjänster inte fått någon manlig sökande. Också då togs vi emot med glädje av den allra största delen av församlingsborna. Den del av församlingsborna eller prästkollegerna som inte kunde acceptera kyrkomötets beslut var det bara att leva med, tröstade vi oss med i den uppenbarligen naiva tron att den som bara gör sitt allra bästa så småningom blir accepterad.

Därför känns det tröstlöst att konstatera att vi, tjugo år senare, fortfarande stampar på stället då det gäller vidsynthet. Vi bygger inga katedraler, med luft och ljus under valven, utan små låga pörten där var och en kan placeras i sitt egna lilla bås. Men vi kan ju bättre än så! Genom århundradena har människor byggt den ena kyrkan mer fantastisk än de andra, för att använda sina yttersta krafter och resurser i skönhetens tjänst. Kunde vi inte sluta upp att dra upp gränser för varandra och i stället bygga höga valv tillsammans, luft och ljus och rum för alla som vill vara en del av gemenskapen!

Då eleverna som i maj besökte Johanneskyrkan och hisnade inför de höga valven växer till sig och kanske en gång besöker kyrkan med egna barn som undrar varför det är så högt i tak, hoppas jag att svaret kan bli: ”Det är för att vi skall komma ihåg att det finns plats för alla olika slags människor här”.

 

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *