Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

På väg

11 Jun , 2019, 15.50 Mia Anderssén-Löf

 

För en dryg vecka sen valde Sibbo svenska församling sin nya kyrkoherde, Camilla. Av de röster som avgavs fick hon rungande 96,3%. Tills nu har hon varit församlingens kaplan och så som jag känner henne förstår jag mycket väl att Sibboborna valde henne.

Bland de många hundra lyckönskningarna och välsignelseönskningarna dök diskussionen om kön upp. Inte helt oväntat. Också unkna kommentarer. Någon skrev att det tydligen är PK att rösta på en kvinna. Före Sibbo valde ju också Esbo och Nykarleby kvinnor till sina herdar. Skribenten menade att det väl är rimligt att vi hamnar ”i det diket” efter att ha varit i ”det andra diket” så länge.

Jag kan förstå att det ser ut att finnas en systematik i att tre församlingar i Borgå stift nu väljer en kvinna att leda, framom en man. Jag kan förstå att det ter sig som om solen går ner över patriarkernas tid och upp över matriarkerna. Att ledarskap, så som det utformas idag, kanske ställer krav på en dynamik som kvinnor av en eller annan orsak tvingats till eller fått förmånen att utveckla. Kanske ligger det något i det.

Å andra sidan är det både generaliserande och förringande att en kyrkoherdekandidat reduceras till sitt kön, vilketdera kön vi nu sen pratar om. En person är en komplicerad sammansättning av egenskaper, och en person som fått leva och verka har förvärvat sig erfarenheter och meriter. Allt det ska vägas samman till ett intryck, och den sammanvägningen resulterar i olika slutsatser hos var och en av de tusentals röstberättigade.

Det är alltså förrädiskt att på basen av några enkla parametrar tro sig se ett mönster och mot den bakgrunden dra induktiva slutsatser. Esbo, Nykarleby och Sibbo är vitt skilda miljöer och församlingssituationer; de uppställda kandidaterna är olika individer, alla med sina styrkor och svagheter. Hur det nu kom sig, har tre kvinnor i de här tre miljöerna valts att leda.

Det är dessutom att notera att när Janette Lagerroos ifjol skrev sin pro grau om kvinnor i ämbetet i Borgå stift, var bara 18% av kyrkoherdarna kvinnor och bara en av dem var kontraktsprost. Enligt samma studie upplevde 84% av respondenterna att det är svårare för kvinnor att avancera inom kyrkan än det är för män.

Ur mitt perspektiv har vi alltså inte kommit upp ur ett dike för att halka ner i ett annat. Snarare har vi äntligen kommit upp på vägen. Snarare är vi äntligen uppe ur den lera stått upp till knäna i många hundra år – där kön avgjorde. Där det var otänkbart att välja något annat än en man. Ja, där ingenting annat än en man ens kunde komma på fråga. Först var det på grund av lagstiftning; kvinnor kunde inte utbilda sig, längre fram kunde de inte bli prästvigda. Därefter kunde kvinnor både utbilda sig och bli prästvigda, men valdes inte till ledande positioner; det sades att det inte ligger i kvinnors disposition att söka sig till ledande positioner, varför de inte heller meriterar sig tillräckligt, eller prioriterar så att de skulle förvärva den erfarenhet som krävs.

Nu har vi då en situation där kvinnor: 1) får utbilda sig, 2) kan utbilda sig och meritera sig (utan att fördenskull miskrediteras socialt eller tvingas välja mellan arbetsliv och familjeliv), och slutligen 3) blir valda till ledande positoner.

Och då hade jag ju – naiva jag – tänkt mig att vi alla skulle sjunga jämställdhetens lov tillsammans. Att vi skulle gratulera varandra till den resa vi har gjort, som kyrka och som samhälle. Men nehej. Nej, det är ju inte så att de här kvinnorna förtjänat sitt förtroende och sin framgång, sades det. Det råkar nu bara vara PK, att rösta på en kvinna.

Oh well. Det förtar inte min glädje, att några olyckskråkor kraxar med. Det förtar inte min glädje över att både kvinnor och män kan söka  och kan väljas till tjänster i vår kyrka.

Som biskop electus Bo-Göran Åstrand har sagt: ”Kyrkan är hel, när en man och en kvinna står sida vid sida i samma ämbete.”

 

 

Läs också

2 kommentarer

  1. Anna skriver:

    Mia är ju bara vettig och saklig och förnuftig. Varför kalla det åskväder och direkt sätta stark känslofixering på en väldigt bra text. Då halkar vi ner i diket kvinna-känsla, man-logiskhet, något som inte stämmer. Män skriver också med känsla och kvinnors texter kan vara sakliga. Oftast inte torra, men sakliga ja. Väldigt klarifierande text.

    • Anna skriver:

      Läste fel, det var en feministgrupp som var åskväder, inte evl som skrev så. Admin må ta bort kommentaren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *