Vardagstro och söndagstvivel

I nöd och lust

Mer än guld

28 May , 2019, 00.07 Mia Anderssén-Löf

 

Jag är svag för kyrkklockor. Det är ett kommunikationsmedel som saknar motstycke. Det skulle närmast vara räddningsverkets sirener då, som vid sidan om kyrkklockorna ännu får göra anspråk på den allmänna ljudmiljön, ett av våra offentliga rum.

År 2016 togs användningen av det här kommunikationsmedlet till en helt ny level, när kyrkklockorna ringde ut nöden och frustrationen över det som pågick i Aleppo. En sober och kraftfull protest. Aktionen började i Berghäll och till den anslöt sig snabbt kyrkor världen över.

I söndags vann Finlands herrlandslag mer än ett VM-guld. Det var en historia som berörde. Ett narrativ som resonerar med vår folksjäl. Ja, jag tror att genomslaget har att göra med att det som hände berörde varje själ som söker hopp – och det gör vi kanske alla. Det var en berättelse om Finlands genom tiderna sämsta VM-lag som mot alla odds vann guld. Om domedagsprofeterna och olyckskorparna som visade sig ha fel. Om spelarna som aldrig spelat i en VM-turnering – och ändå. Landslagets resa liknades vid en saga, en dröm.

Mot den bakgrunden är det kanske naturligt att kyrkklockor i Helsingfors ringde på måndagseftermiddagen för att hälsa lejonen välkomna hem. För de är ju inte bara idrottsmän. De förkroppsligar hopp. Och jag tänker mig att det för många slår an en sträng djupt inombords. En sträng som ljuder av längtan efter tid på isen, av vemod över en dröm som begravdes under bättre vetande från avbytarbänken. Och så det här – ett lyckligt slut. Vilken glädje! Upprättelse!

Men redan på måndagseftermiddagen höjdes också kritiska röster. Det ansågs olämpligt att  kyrkklockor användes på det här sättet. Det kallades hädelse. Det påpekades att kyrkklockorna är till för att kalla människor till gudstjänst. Och jag kan förstå att klockringningarna kan te sig ur proportion för den som inte följde med ishockey-VM och inte tog del av den historia som berättades.

Jag kan tänka mig två sätt att närma sig frågan. Minst två. Man kan se det som kyrkans uppgift att replikera på det liv som levs i det samhälle kyrkan finns. Kyrkan är det finländska samhället, och det finländska samhället är kyrkan – i den meningen att en majoritet av Finlands folk också är kyrkans folk. Om kyrkan som gemenskap och organisation misslyckas med att tolka och tala – att vara en helig förnimmelse i det liv som levs här och nu – då får kyrkan svårt att bevara sin trovärdighet. Då söker sig tron andra vägar. Och då står kanske evangelisk-lutherska kyrkan snart kvar ensam och tom, närmast att ihågkommas av Museiskyddsverket och Kyrkohistoriska arkivet. Ja, du kanske hör vartåt jag lutar.

Ett annat sätt att se på det är att säga att kyrkan får problem med sin trovärdighet om de redskap som står till buds sekulariseras. Om saltet förlorar sin sälta, hur ska man få det till salt igen? Om kyrkklockorna, liturgin, Bibeln, bönerna och allt det andra förlorar sin aura av helighet – trivialiseras – hur ska människor då kunna se skogen för alla träden? Kommer folk att kunna känna Guds närhet? Eller kommer de att se på kyrkan som ett mediehus som ängsligt försöker svara på varje impuls? Jag kan tycka att de kritiska frågorna också är berättigade.

Jag vet inte, men jag tänker mig att det som har ärlighet som utgångspunkt också brukar hålla för kritisk reflektion. Bakom ärlighet brukar finnas ett mer eller mindre medvetet resonemang, som bildar en mer eller mindre hållbar argumenation. Ofta landar sådana argumentationer på fötterna. Om inte, brukar det finnas förståelse (och förlåtelse om det behövs) för avsiktens skull. Och avsikten är i de allra flesta fallen är god.

Om kyrkan med sina redskap är finländarnas språk, är det naturligt att det språket används för att formulera det liv vi lever. Vår nöd, vår glädje. Senast var det tårar, nu är det guld.

Här är stillhet och tystnad
nu när isen glänser vit
Från den trygga, gamla kyrkan
klingar klockor ända hit

Jag har stannat vid sarjen
för att vila mig ett tag
Och blev fångad i det gränsland
som förenar fans och lag

Och ett sken ifrån ljusen
från mobilens klara skärm
Har förenat de landsmän
som finns med oss här i tiden
Och jag tror att vi som firar här
har förstått att vi är
liksom kämpande lejon
så länge vi är här

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen is
finns det värme ändå
Fastän mörkret börjar falla
och himmelen blir blå

Tolkning av ”Koppången” (Per-Erik Moréus & Py Bäckman)

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *