Vardagstro och söndagstvivel

barn,tillsammans

Baby K och den stora prövningen

1 Jun , 2019, 00.10 monica

 

Några veckor innan sin ettårsdag beslöt min andlige vägledare, baby K, att sätta mig på prov.

Förberedelserna inleddes veckan innan, då baby K tillbringade några timmar med två av sina mest hängivna efterföljare medan hans ödmjuka tjänarinna och mor befann sig på annan ort. Nådigt lät mästaren sig uppvaktas, lyftas ur vagnen och kläs av. Medan majskymningen sakta målade himlen blå lät han sin nådes sol lysa över oss i ett brett leende.

Följande fredag såg baby K till att vi kunde tillbringa några timmar på tumanhand. Eftermiddagen inleddes med sol både ute och inne, i hjärtat och i sinnet. Snart nog drog sig mästaren tillbaka till sin vagn för att samla krafter innan de förestående prövningarna medan jag sysslade med enklare göromål i glad förväntan på de stundande timmarna av samvaro. Efter en väl avvägd tidsrymd meddelade baby K att det var dags för ett stärkande mål mat. Nu kunde uthållighetstestet inledas.

Min vägledare tittade tveksamt på matportionen som ställdes framför honom, sköt tallriken ifrån sig och skrek. I två timmar och tjugo minuter, för att vara exakt. Ända tills hans far öppnade ytterdörren och solen bröt fram genom tårdimmorna. ”Pappa-pappa-papp” utbrast baby K med stor lättnad, äntligen kunde han sluta upp med skrikandet och bli sitt balanserade och meddelsamma jag igen.

Man hinner med mycket under 140 minuter. Många varv mellan vardagsrum och diskbänk. Flera försök att erbjuda mutor i form av godsaker. Blöjbyten och vaggvisor, och framförallt många återkopplingar till hur det var då baby Ks mor med risk för sitt eget liv gav mig lektioner i tålamod och självbehärskning.  Det hände ibland fram på småtimmarna då vi turats om att bära det skrikande barnet genom natten att tanken att lägga en dyna över barnets mun, om så bara för att få fem tysta minuter, kom skrämmande nära.

Repetition är grunden för all inlärning. Genom att förvrida sitt annars fridfulla ansikte till mask av snorigt raseri påminde mig mästaren om hur hastigt tålamodet rinner bort då det blir omöjligt att kontrollera situationen. Om hur tacksam jag får vara över att något, eller Någon, höll sin skyddande hand över barnet då jag själv som ung mamma blev utom mig – och om att jag aldrig någonsin har rätt att döma den som förlorar kampen mot förtvivlan. Och kanske min vägledare mest av allt än en gång ville påminna mig om att också den tidsrymd som kan kännas oändlig går att komma igenom, ett steg och ett andetag åt gången.

Tack än en gång övning och fördjupning, käraste baby K!

 

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *