Kan jag räkna mig som bibeltroende? Att som präst svara nej på den frågan skulle kännas väldigt bakvänt. Ändå undrar jag ibland om vi kristna läser samma Bibel – eller åtminstone om vi läser med samma mål för ögonen.
Enligt den strängaste koden fyller jag inte kraven för att vara bibeltroende. Jag har nämligen tyvärr varken oxar eller slavar, som jag kunde unna en ledig dag. Inte heller har jag hemmaboende barn som jag kunde aga för att visa min kärlek. Och, vilket skulle bevisas, jag tiger inte i församlingen eftersom jag utför mitt arbete dvs förrättar gudstjänst och det till på köpet på vilodagen. Att blogga är också fel, eftersom per definition allt som inte särskilt nämns som tillåtet i Bibeln är förbjudet – åtminstone gäller detta uppenbarligen jämställda samkönade relationer. Enligt samma logik borde således havregrynsgröt, skidåkning och metro också ligga utom räckhåll. Skilsmässa och omgifte, vilket specifikt förbjuds av Jesus, förefaller däremot vara OK också i mer konservativa kretsar.
Så här tokigt blir det om jag läser Bibeln som den onde gör, för att hitta de punkter som skiljer oss åt istället för dem som förenar. Men om jag istället för att göra mig lustig över flertusenåriga texter skulle fokusera på den som texterna talar om. På honom som lät barnen komma till sig och som åt och drack med dem som ingen församlingsaktiv på den tiden ville ha att göra med. Som lyssnade också på kvinnor och invandrare, och vågade ta till sig att han kunde ha fel. Som såg på den ockuperade staden Jerusalem som var fylld av olika trosriktningar och partier, och önskade att han kunde ”samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”.
Jag kallar mig för bibeltroende, eftersom jag med hela min varelse vill följa den mannen både där han möter mig i mina medmänniskors lidande och i Bibelns berättelser. Inför hans blick bleknar tjafset om vad som sägs eller inte sägs i texterna bort som skuggor inför soluppgången.
Kvar blir bara den villkorslösa kärleken.
