Det är något med utnämningar, som alltid har lockat mig. Vare sig det har gällt ”Årets stavhoppare”, ”Traktordrottning 1999” eller Solflickan, har jag bara funnits i publiken har alltid en liten röst i mig hoppats mot allt förnuft att bli sedd – också om jag saknar alla kvalifikationer för utmärkelsen.
Och så kom då bekräftelsen, en ledig dag då jag bläddrade igenom varor på den lokala loppisen. Pling sade det i telefonen, och meddelandet gratulerade till prostetiteln. Först såg jag mig om efter någonstans att sätta mig, men det enda som fanns tillgängligt var en utsliten barnstol, så jag förblev stående medan jag torkade en tår ur ögonvrån. På hemvägen tog jag vägen förbi snabbköpet medan telefonen glatt plingade in grattisrop. Definitivt en fantastisk dag!
Men efter dag kommer natt, och i mörkret började de vanliga spökena krypa fram. Tänk om det var så att mitt behov av bekräftelse var så tydligt att jag fick titeln bara av medkänsla? Att det i stället handlade om att jag var så hopplös att jag fick titeln bara som tröst? Ungefär som i skolan, du minns, det där priset som gick till ”en elev som alltid är glad”, och som alla visste betydde att det inte fanns ett enda skolämne mottagaren var bra i.
Någonstans, djupt under hjärterötterna, finns det en liten demon som sitter och gnager ned självkänslan. Men det gäller att stå emot! Ibland får man faktiskt vara glad och njuta av stundens sötma och den oväntade gåvan. Det är nämligen med glädje som demoner och dålig självkänsla fördrivs. Den lede Frestaren, han som sänder alla de små demonerna som vill förstöra allt vad vänlighet och omtanke och glädje heter, är allra räddast för skratt.
Så, om du idag möts av en trevlig överraskning eller ett oväntat leende, ta åt dig och njut. Du är värd att uppskattas för den du är! Och om det råkar vara en dag då du inte känner att du är bra på nånting kan du öva dig i att vara ”en person som alltid är glad”. Konsten att hitta glädjeämnen i det allra mest vardagliga är nämligen något som kräver minst lika mycket träning som att bli ”Årets stavhoppare”. Skillnaden ligger i att ett rekord är bundet till ett visst ögonblick, medan konsten att ta emot glädje och ge den vidare kan ge innehåll åt ett helt liv.
Det finns säkert många som skulle ha varit förtjänta av en belöning, flera sådana med tyngre meriter än jag. Ändå föll valet nu på mig, och visst är jag stolt och glad. Utnämningsbeslutet kom i sinom tid på posten, med motiveringar som fick mig att känna mig både rörd och uppskattad. Och skulle jag bli alltför övermodig tas jag ner på jorden av Älsklingen, som glatt citerar Fröding: ”Våran prost, hon är rund som en ost” var gång osten dukas fram…
