Summan är mer än delarna, brukar vi ofta säga när någonting lyckas över förväntan. När det gäller församlingsvalet känns det frestande att säga tvärtom. Efter att ha tillbringat några timmar vid förhandsröstningsbåset känner jag mig både förvånad och ödmjuk: merparten av de som röstar hör till dem jag med mitt dåliga ansiktsminne inte känner igen från den regelbundna verksamheten. Ändå ger de alla sitt bidrag genom att rösta.
Engagerade församlingsmedlemmar öppnar ytterdörren och kliver in. Någon erkänner att det är första gången hen röstar i ett kyrkligt val. En annan minns hur det var att rösta i någon av de församlingar som nu har sammanslagits till en större enhet. Röstsedlar postas vidare till andra valmyndigheter i landets alla stift. Den enorma arbetsinsats som görs i landets alla församlingar, från den pytteminsta till den största, får också de mindre kyrkvana på benen. Alla satsningar, från Topeliuskväll till barnkonsert och familjelunch, får röstningsveckan att konkurrera med julen i arbetsintensitet för oss anställda. Så, vad får vi ut av det?
I första hand är det givetvis en fråga om att kyrkan också i fortsättningen får de kunniga och engagerade beslutsfattare som behövs för att arbetet skall nå ut till dem som allra mest behöver det. Men indirekt är nyttan mycket större än så. Dels får valet hundratusentals människor att tänka över sina värderingar. Vad är det viktigaste i min kyrka? Hur vill jag att den skall utvecklas under kommande år?
Dels ger kontakten med alla röstande både motivation och arbetsglädje: tänk att vi är så många! Medlemmar i alla storlekar och skepnader, med en mångfald åsikter och intressen. Alla delar, åtminstone för en stund, intresset för kyrka, tradition och en framtid där alla får rum. Summan som är oändligt större än delarna.
Och det är ju värt att arbeta för, eller hur?
