Valruschen fortsätter! Om förra veckan gick åt till arbete kring förhandsröstningen så är förberedelserna för den Stora Dagen, Valdagen, minst lika intensiva!
Som vanligt ångrar jag djupt att jag någonsin har öppnat munnen och kommit med förslag. I våras lät allt så roligt: kyrklunch, barnkonsert, tårtkafé, allsång, pop-up bokhandel. Liv och rörelse hela dagen, en minikarneval för församlingens medlemmar.
För några veckor sedan var det fortfarande ganska hanterligt: hur svårt kan det egentligen vara att baka några tårtor per person och ta med till jobbet? Så nu sitter jag alltså här med grön marsipan, ägg och mjöl och förbereder storbak på lördag.
Det är ju för all del inte första gången jag har låtit ivern rusa iväg med förståndet, och knappast sista heller. Jag känner en stark likhet med Emil i Lönneberga, han som enligt pigan Lina hittade på nya hyss fort som en gris blinkar – det är bara det att mina hyss främst drabbar mig själv. Oftast går det bra, vare sig det gäller tårtbak eller radioandakter, men det som förargar mig är att jag aldrig lär mig att hålla mun när frivilliga efterfrågas.
Dels handlar det om att den egna orken inte räcker till allt, dels om att andra faktiskt också har rätt att få synas. Till syvende och sist är det ändå insikten om att jag inte är Gud, alltings upprätthållare och skapare, utan bara en liten bit av det oändligt stora pusslet. Idéer kan förverkligas, också de jag har kommit med, utan att jag behöver kontrollera varje detalj. Varför skall det vara så svårt att begripa att jag inte blir osynlig bara för att andra tar en synligare plats?
I väntan på att förståndet skall bli jämnstarkt med entusiasmen letar jag recept, På lördag är det prinsesstårtor som gäller. Och på söndag blir det ValkarneVal!
