Vad är heligt för dig? En enkel fråga, tänker mitt prästjag och rabblar upp den heliga Anden, Bibeln, kyrkans mysterier… Mitt vardagsjag har inte lika lätt att bestämma sig. Helighet borde liksom kännas mera, som en darrning i maggropen. Vad betyder ordet helig för mig? Någonting som nuddar vid de kyrkliga begreppen och som samtidigt griper om mitt allra innersta. Heligt är det som jag är beredd att kämpa för. Det jag innerst längtar efter.
Då blir svaret genast mycket mer komplicerat. Livet är heligt, ropar magkänslan! Javisst, men vems liv? Mina allra kärastes, naturligtvis, men de andras då? Var går gränsen för det heliga?
Ett sätt att ta reda på vad som är heligt är att öva tanken i konsten att avstå. Om allt omkring mig faller sönder och jag som Job i Bibeln sitter i askan av mitt liv och kliar mitt såriga jag med en lerskärva, vad får mig att orka vidare?
Job fick inget direkt svar på sina frågor om lidandets mening. Gud lät honom, ganska bryskt, förstå att alla frågor inte har ett svar.
Kanske vägen vidare också för mig skulle ligga i det faktum att det finns någon att fråga, inte i vad svaret skulle vara. Prästjaget piggnar genast till och inskjuter att vi närmar oss Anden och de heliga handlingarna, Bibelns berättelser om Job inte att förglömma! Vardagsjaget fyller i att människan är både kropp och själ. För att orka behöver vi varandra, andra människor som liksom blir klangbotten för heligheten.
Och så kommer jag tillbaka till utgångspunkten igen, men från andra hållet: för vem kan jag vara ett svar på helig längtan?
