Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

White male privilege

29 Sep , 2018, 10.51 Markus

 

”White male privilege” är ett uttryck man kunna läsa mycket om på sista tiden. Bra så. Den handlar i korthet om att en vit (medelålders) mans verklighet och hur man från den positionen ofta kan ha svårt att förstå någon annans verklighet. Speciellt deras som är mer utsatta.

Som vit man representarar man den västerländska normen och oftast den högsta i en hierarki. Det leder till att man, även om man egentligen är välmenande, inte kan förstå varför någon annan har svårt eller kanske viktigare – inte förstår varför någon inte ändrar på en dålig sak i sitt liv.

De senaste veckorna har vi kunnat följa med två sådana diskussioner. En lokal och en internationell. Den lokala versionen gäller naturligvis det misstroendevotum som minister Soini inte fick, eftersom ett gäng andra vita medelålders herrar tyckte så. Den internationella versionen är naturligtvis cirkusen kring Brett Kavanaugh och hans eskapader på väg till högsta domstolen i USA.

I båda fallen verkar det vara samma grundproblem: de medelålders vita gubbarna tycks inte förstå att beslutet de tagit strider mot rättviseuppfattningen i en stor skara medborgare. De kan har rätt gällande någon teknikalitet gällande röstningsförfarandet, men verkar missa den stora poängen. Den stora poängen är att man måste våga stå bakom något, öppet och helhjärtat. I båda fallen verkar beslutsfattarna tycka att ”jo, visst är det problematiskt att han beter sig dåligt, men denna röstning handlar om något annat”.  De tänker antagligen att de kan bryta ut denna enskilda sak ur helheten och att allmänheten kommer att förstå att detta är en enskild och separat sak (men att det nog annars är snälla och förstående gubbar).

Tyvärr tror jag att de har fel. Och en grundorsak är att de helt enkelt inte förstår hur någon annan tänker. Nu råkar jag vara själv en medelålders vit man, så kan naturligtvis inte tala av erfarenhet, men de flesta i min omgivning säger att röstningen i riksdagen handlade i deras ögon om vad Finland som nation står bakom. Om man tillåter utrikespolitikens ledare åka runt och säga något som inte är i linje med vad som är gemensamt överskommet, kan man inte sedan säga att man inte godkänner det. Man kunde också ha röstat mot det för en vecka sedan. Men om man röstat för förtroende har man godkänt det.  Så enkelt är det, sett ur en röstares perspektiv.

Politiker väljs in för att representera folket och deras värdering. Man röstar oftast på en kandidat som har likvärdiga värderingar eller som besitter förmågan att främja en intressen bäst. Nu verkar många (åtminståne i min omgivning) vara förvånade över så inte tycks vara fallet.

Vi har många intressanta val att se fram emot. I november i USA och i Finland i april. Är säker på att samma diskssion förs på många andra håll, men har själv bara följt med dessa två.

 

EDIT: jag är väl medveten om att denna text är snudd på mansplaining, men som vit medelålders man är det väl ganska naturligt? (:

 

Läs också

4 kommentarer

  1. TB skriver:

    Hej Markus! Tar mig friheten att kommentera.

    Citat: Som vit man representarar man den västerländska normen och oftast den högsta i en hierarki. Det leder till att man, även om man egentligen är välmenande, inte kan förstå varför någon annan har svårt eller kanske viktigare – inte förstår varför någon inte ändrar på en dålig sak i sitt liv.”

    Det finns ett inbakat problem i denna kalkyl. Ett är att makteliten oftast består av ett fåtal (högst i hierarkin).

    Kapacitet att kunna förstå en annan människa beror oftast på både kulturella och individbundna faktorer; hjärnkemi och livsupplevelser – men sällan enbart på att Du råkar vara vit, medelålders och någorlunda välbärgad.

    I övrigt bör vi kanske påskina att merparten av medelåldersmännen inte har någon beslutande position (och många vita medelåldersmän kämpar med arbetslöshet, kroppsmissnöje, illamående, utanförskap och depressioner som många andra).

    Köper vi arketypen att den vite medelåldersmannen per automatik är stöddig, oförstående, maktlysten (och i toppen av hierarkin) riskerar vi osynliggöra den andra sidan av problemet – de medelåldersmän som kulturellt sett ”misslyckats” (frånskildhet, arbetlöshet, bereondeproblem etc).

    Därför upplever åtminstone jag att privilegiediskussionen (och den vite mannens privilegium i största allmänhet) har sina dilemman.

    • Markus skriver:

      Hej TB,
      tack för din kommentar. Det är naturligtvis sant att alla vita medelålders män inte är på toppen av hierakin, men om vi tittar på toppen av hierarkin så är där en grov överrepresentation av medelålders vita män.
      Det är främst det jag brukar vilja lyfta fram. Speciellt då dessa herrar känner sig tvungna att ta beslut i ärenden som egentligen inte bekommer dem.

      • TB skriver:

        Hej igen, Markus, och tack för ditt svar. Jag tar mig friheten att skriva lite till, om det är okej.

        Jag tror en sida av saken är att de män som blev politiker i slutet av 1990-talet nu hunnit till beslutsfattarpositioner (i omkring medelåldern).

        Betyder inte att alla beslut de fattar är rättvisa eller genomtänkta (det finns många män vid makten som inte borde sitta där).

        Upplever dock att vit medelålders man (även kallad gubbe) har blivit ett skällsord som används i debatter överlag för att tysta och ogiltigförklara (en mans) åsikter på samma sätt som det manliga privilegiekortet (den privilegierade förtryckaren behöver en inte lyssna på).

        Ingen vill identifiera sig med förtryckaren (den vite medelåldersmannen), vilket leder till en skev tolkning av vad medelåldersmännen är, gör och hur de funktionerar i relation till sin omvärld (bättre och sämre; kultiverat och vulgärt).

        Om en vit medelåldersman lyckas anses han ”bad guy”, lyckas han inte är han bara ointressant (men likafullt delaktig i det kollektiva förtrycket).

        Är han plump blir han föraktad; är han intellektuell anses han manipulativ och blir beskylld för #mansplaining. Inte så att jag vill martera mannen, men så många exempel jag sett på debatter som spårat ur upplever jag att det måste finnas män som kan ge oss vår röst åter. Detta enligt den jämställdhet man säger sig vara ute efter – om det nu är jämställdhet man söker i praktiken.

  2. Patrik Lindholm skriver:

    White male privilege kan således sägas råda även inom diverse nationella huvudreligioners centralinstitutioner, inte bara i USA. Den positiva skillnaden Finland till fördel är att här måste åtminstone kyrkornas församlingar enligt lag vid begäran öppet redovisa för sina bokslut.

    De lokala maktkonstellationerna nämnda ovan kan inte bindas vid någon sporadiskt framlagd än mindre bekräftad konspirationsteori, må det antydas mellan raderna att det förekommer ryggdunkade avtal onämnda elitistiska herrar emellan (se föregående stycke före jävsrelaterade slutledningar). Dagens inte bara politiskt framgångsrika kan tyvärr proponera sina åsikter framför presenterad fakta, emedan de valts till sina poster genom motsvarande val baserade ävenså enbart på väljarnas preferenser. Demokrati har i slutändan ingenting gemensamt med vad som per definition avses vara sant; enbart ett argumentum ad populum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *