Vardagstro och söndagstvivel

Att välja det goda,Okategoriserade,relationer

Vännens sätt att se

19 Sep , 2018, 00.32 monica

 

Den bästa delen av mitt arbete består av möten med medmänniskor i olika åldrar. Små nyfödda barn som ligger som mjuka dockor mot pappas axel, nyfikna eftisbarn, förväntansfulla brudpar och familjer i olika åldrar. I familjerna finns ofta med en minnessjuk person. Hen kan höra till den äldre generationen, eller så har hen gått tillbaka in i sin egen barndomsfamilj och upplever sig nu bara som endast son eller dotter till föräldrar som sedan länge vilar under gravstenen på någon begravningsplats.

För mig som bara är en kort besökare i den minnessjukas vardag är det både spännande och kravlöst. Ibland för berättelsen tillbaka till en värld som numera finns kvar bara i minnet hos en alltmer krympande skara, ibland åker vi på en tankeresa så komplicerad att det bara är att bildligt talat hålla i hatten och följa med. Det enda som behövs är närvaro i ögonblicket. Att lyssna, hålla ögonkontakt och då och då komma med en uppmuntrande kommentar. Tänka sig! Att du orkade?

För den som ser sin mamma eller bror försvinna in i dimman är det en helt annan sak. Till det yttre är hen sig lik, men den inre människan förändras och sluter sig småningom helt i sitt skal. Relationerna ändras, och ens trygga mamma blir plötsligt en liten flicka som gråter efter sin pappa. Brorsan som under ett långt liv aldrig har låtit en svordom komma över sina läppar låter använder nu ett språk som skär i öronen på besökaren.  Och hur många gånger det än händer är det var gång lika hjärtskärande sorgligt att inte längre bli igenkänd av den som har utgjort själva grunden i ens liv.

Ofta möter jag vid jordfästningssamtal utmattade familjemedlemmar, som berättar om hur det har varit att sörja sin kära medan hen ännu till det yttre lever kvar. Att mista kontakten, det gemensamma igenkännandets glädje, och samtidigt få töja till gränsen av sin förmåga för att orka med omsorgen om den andre. Hen som liksom hade tappat bort sig i sitt livs almanack.

Ibland blir människan sin sjukdom. Vi träffar henne, och ser bara hur hon förändrats. Hur det blir allt svårare att orientera i tid och rum, hur orden tappas bort. Men det behöver inte vara så. Alldeles nyss kom jag att samtala med en person som ofta besöker personer som har tappat orienteringsförmågan i tid och rum. Han gav mig en ordentlig tankeställare då han berättade att han i stället för att räkna sjukdomssymtomen brukar  gläda sig åt de sätt på vilka hans vän ännu är sig lik.

Vänskap kan ibland vara att se den andre djupt i ögonen och bekräfta: ja, du finns ännu kvar. Och jag finns. Just nu är vi tillsammans.

, ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *