Vardagstro och söndagstvivel

Kulturer

Det förflutna som förtärdes av eld

16 Sep , 2018, 23.56 simon

 

I juni läste jag en artikel om konstmuseet Ateneum och om hur deras konstsamlingar bör evakueras vid en möjlig katastrofsituation. Finlands Nationalgalleri, som är som ett hem för den finländska konsten, har över 40 000 verk som hör till den finländska konstens historia och är en del av Finlands nationalegendom. Vilken finländare identifierar inte sitt land med konstverk av Gallén-Kallela, Edelfelt, Schjerfbeck eller Simberg? Speciellt den nationalromantiska guldålderns kulturskatt är ovärderlig för Finlands historia.

Det handlar om identitet, om kollektivt minne och ett gemensamt kulturarv. Vad ingår i ett lands kulturella kanon? Vilket är det finländska historiska arv som vi vill visa upp för utländska turister som vill lära känna Finland och dess kultur?

I en ständigt föränderlig värld av snabba uppdateringar och övergående trender är museerna, arkiven och biblioteken de institutioner som står för samhällelig trygghet och långsiktighet. Jag kan gå till Nationalmuseet eller Ateneum och förvänta mig kunna se de bekanta vitrinskåpen med båtyxor och kamkeramik eller målningarna med Kalevalamotiv. Det är föremål jag vill berätta om och visa för mina barn, för mina elever, för många kommande generationer. Museiföremålen finns alltid där och berättar sin berättelse om det land jag är född och uppvuxen i. De är inte, som mycket annat i samhället, bortglömda om några år.

Till museet och arkivet går också forskaren för att forska i och få en djupare insikt om olika epoker. Väggarna i arkiven, museerna och biblioteken andas historia och innehåller århundraden av samlad, dokumenterad kunskap. Tänk om allt detta plötsligt var borta…

År 2001 förfasade sig den övriga världen då taliban sprängde sönder de två enorma Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan. Statyerna från 500-talet fanns med på Unescos världsarvslista. På samma sätt skar det i hjärtat då ISIS år 2015 förstörde och utplånade den historiska staden Palmyra i Syrien, där också finländska arkeologer medverkat vid utgrävningar. Det är klart att jämfört med situationer där människor får sätta livet till, så är medveten förstörelse av kulturarv bara materiellt, men ändå ett slags hugg i den kollektiva själen. Jag minns att jag reagerade väldigt starkt med ilska, frustration och besvikelse vid bägge tillfällen.

Samma påtagliga och obehagliga känsla fick jag i början av september i år när jag på TV såg Nationalmuseet i Rio de Janeiro gå upp i rök i en förödande eldsvåda som förstörde upptill 20 miljoner ovärderliga museiföremål och arkivmaterial därtill. Museet var det äldsta och mest betydelsefulla i hela Latinamerika och innehöll bl.a. dinosaurieskelett, det äldsta fossilet hittat i Sydamerika, samt det 12 000 år gamla människoskelettet ”Luzia”.

Landets kulturarv – 200 år av vetenskap, kultur, bildning och kollektivt minne, hade gått upp i rök. Den förra miljöministern i Brasilien, Marina Silva, sade att branden var som ”lobotomi av det brasilienska minnet”.

Egentligen var det Ateneum jag såg för mitt inre, fastän jag visste att så inte var fallet. Men den jämförelsen gjorde det lättare att inse vidden av förstörelse och förlust.

, , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *