Skördetid är ett av de vackraste ord jag vet och följdaktligen är sensommaren och hösten mina favoritårstider. Dagar då jag känner mig full av energi. Då dygnets timmar inte vill räcka till för allt jag vill göra. Plocka svamp och äppel, sylta och safta, fylla frysen till max – hela tiden driven av känslan att jag gör mitt för att familjen skall klara vintern.
För det mesta känns det djupt tillfredsställande att, med en blinkning till stenåldersmänniskan i genkartan, fylla förråden. Men vad gör man då frysen ännu bågnar av äppelmos sedan många år? När ingen orkar dricka all fjolårssaft och ingen längre minns från vilket år de torkade trumpetsvamparna härstammar? Hur skall man hantera den naggande känslan att man är otacksam så länge minsta blåbär blir kvar i skogen?
Gränsdragning är inte min bästa gren, varken då det gäller de egna krafterna eller utrymmet i hyllor och skåp. Att samla på sig böcker handlar långt om att drömma om den tid då jag faktiskt skulle hinna och orka läsa, att samla sommarens skörd o frys och flaska handlar om drömmen om gemenskapen kring bordet med tid för samtal och skratt. Mitt rationella jag vet att de goda samtalen föds – eller uteblir – oberoende av om lingonsylten är hemgjord eller inte. Men ändå, köpesylt är ju inte lika god…
Guds nåd är extra stor höstar som denna, då äpplena är för skorviga för att torkas och det bästa kantarellstället erbjuder bara futtiga sju svampar. Då allting finns i lagom mängd, tillräckligt lite för att det skall kännas utsökt att plocka och tillräckligt mycket för att det skall räcka att bjuda på. Jag lägger stillsamt ut de maskätna äpplena kring komposthögen och hoppas att hjortarna hittar dem där. Istället hoppas jag på en regnig dag, så jag hinner läsa slut den där boken som blev på hälft då semestern tog slut.
