Det pågår ett familjeläger på Lekholmen just nu. Vilket då innebär höjden av mitt kyrkoår, då det av tradition är den enda regelbundet återkommande kyrkliga aktiviteten jag brukar delta i. Dels för att jag trivs bra på Lekis, men också för att andakterna då är anpassade till barnens nivå – vilket också råkar vara min nivå. Relativt korta andakter med lättförståeliga berättelser och ett par glada sånger.
Jag brukar ofta fundera på vad mera som egentligen behövs. Är det så, att om andakten blir längre och har fler delmoment, så är slutresultatet på något sätt bättre? Att andligheten (eller vad man nu eftersträvar) skulle bli starkare anefter man harvar på? Känns på något sätt konstigt om så vore fallet.
Det budskap man vill komma med kan man antagligen framföras på några minuter, kanske tom. i form av en tecknad film, så det borde väl räcka med fem minuter? Före budskapet en glad sång och sedan efter budskapet en glad sång till.
I regel skall man kunna komprimera sitt budskap till några meningar, som dessutom är förståeliga för åhöraren. Jag upplever att andakter för barn är en av de få tillfällen när man inom kyrkan lyckas med det. Antagligen därför jag trivs bäst där.
Bör även nämnas att barnlägret ordnas gemensamt för alla svenska församligar i Helsingfors. Något som är en positiv sak, då det i regel är svårt att samköra verksamhet på Lekis annars. För barn (och mej) går det följaktligen att ha gemensamma andakter med samma budskap och form, men sommaren barnen fyller 15 och skall gå i skriba tycks det inte gå längre. Ett mysterium, om man frågar mej.
Nu börjar Lekis-OS, så måste gå. Må väl.
