Var på en rockkonsert i veckan. Klubben har små bord placerade runt i salen där man kan ställa ner sina drickor. Vi stod vid ett sådant bord och plötsligt kom en person och frågade om det ännu fanns plats runt bordet. Eftersom vi i vårt sällskap var fullt funktionerande vuxna (med hyfs och pli) svarade vi närmast rutinmässigt att det naturligtvis fanns.
Till vår stora förvåning var personen i fråga någon vi kanske inte viljat ha i samma bord. Detta eftersom personen är känd för sina åsikter om t.ex invandring och vårt lands flerspråkighet. Inte kanske alltid i positiva ordalag, kan tilläggas.
Med facit i hand kunde jag ha svarat ”jo, men inte för racism”, när personen frågade om det fanns plats runt bordet. Eller något annat fyndigt. Men det svarade jag inte, utan endast nickade vänligt och log.
Att denna person valde att komma på denna koncert är ju dessutom lite udda. Bandet är kända för sina sånger där det främjas förståelse och kärlek. Motsatsen till vad denna person associerats med, i varje fall i medier.
Dessutom har bandet medlemmar från tvåspråkiga familjer och en är antagligen invandrare (om än jag inte är helt hundra på det).
Men tydligen har musiken en magisk kraft. Även om man inte delar åsikt eller på principiell nivå tycker om musikernas bakgrund så kan man digga musiken de gör, för det gjorde personen helt uppenbart. Levde sig in i musiken och kunde helt tydligt många av sångerna. Hade kanske inte läst orden så noggrant, eller kanske valt att tolka dem på något annat sätt. Vem vet?
Kanske man borde se detta som något positivt. Att det kanske finns hopp om att människan kan vidga sin världsbild genom att lyssna på bra musik?
Vi får verkligen hoppas det.
