Har du hört fåglarna sjunga i sommar?
Jag frågar inte för att göra dig medveten om din hörsel utan för att de allra flesta inte har gjort det. Det gick upp för mig häromdagen då jag gick gick en promenad tillsammans med en yngre kollega. Vi gick i tät parkmiljö, men inte en fågel hördes. Efter att ha gått tyst en bit och intensivt konstaterade jag att det varje år är vemodigt när fågelsången tystnar som ett vemodigt tecken på att sommaren snart är slut. Min medvandrare lyssnade ett ögonblick och konstaterade javisst hörs de ju, men att hon för sin del inte skulle kunna säga när fågelsången tystnar eftersom hon inte brukar promenera utan sina hörlurar. I ett ögonblick flyttades jag från kategorin äldre kollega till gammal tant. Jag insåg plötsligt klart att en stor del av de som delar min urbana verklighet inte hör vad jag hör, utan själva väljer sin ljudmatta.
Kanske jag bara har svårt att koncentrera mig eller är väldigt omusikalisk, men blotta tanken på ett ständigt flöde i öronen ger mig en känsla av panik. Skvalradion som står på i köket under semestern räcker för att ge mig nippor, för att säga det på ren finlandssvenska. Visst förstår jag att det finns stunder då musik eller poddar gör livet lättare. Timmarna på gymmet skulle jag knappast klara utan Netflix eller Yle Arenan, men därifrån är steget långt till ett kontinuerligt flöde av musik eller ord. Tystnaden, eller åtminstone frånvaron av ljud som kräver ett engagemang av mig, blir viktigare för varje år som går. Jag måste kunna formulera mina egna tankar i ord, helt enkelt, och det går inte om någon annan samtidigt sjunger eller talar i mitt öra.
Ju mer jag föreställer mig en tillvaro där jag själv kunde styra mina öron tar emot desto mer rädd blir jag. Hörseln lär skall vara det sista sinne som inför döden ännu tar emot impulser utifrån och därför också ett av de sinnen som påverkar oss i djupet av vårt jag. Den som genom hörlurarna kommer in i andras tankar, omärkligt och oavbrutet, kan också påverka och manipulera sina åhörare på ett plan där budskapet inte blir ifrågasatt. Säkert har någon forskat i sambandet mellan utanförskap eller våldsamhet, men utan att ha tillgång till fakta i ämnet föreställer jag mig att sambandet är påvisbart.
Eftersom hörseln är så viktig kan den också användas för att göra människan illa. (Osökt går tankarna till den underbara 50-talskomedin 1,2,3… där en ung östtysk torteras genom att tvingas lyssna till en amerikansk schlager om och om igen…). Någon tycker säkert att det därför är förträffligt att det går att välja vad ens öron utsätts för, och jag erkänner att en tidig morgon i metron inte nödvändigtvis är till alla delar njutbar. Men hallå! Är faktiskt ingen längre nyfiken? På att få höra vårens första koltrast, eller vad de två tanterna vid bordet intill har att tala om? Är jag den enda som tycker om att låta min fantasi triggas av alla obekanta människor omkring mig?
När lät du dig senast överraskas av ljudvärlden omkring dig?
