Det går inte en dag utan att jag känner stor tacksamhet. Tänk att en sån som han kom just till mig. Han får mig att skratta och fascineras. Han får mig att önska att tiden kunde stå stilla, att vi kunde få stanna i det här ögonblicket lite längre. Varje dag är jag smärtsamt medveten om att det kommer vara över alltför snart. Han ger mig så mycket kärlek och jag är glad över hur ofta hans läppar formas i orden ”jag älskar dig, mamma”. Förstås oftast då jag förtjänar att höra det som minst.
När jag hämtar honom hos barnvakten och jag ser genom bilrutan hur hans mun säger ”mamma”, sväller mitt hjärta. Det är jag som är den där lockiga snyggingens mamma. Jag minns upprymdheten när han var två månader och han och jag gjorde vår första road trip tillsammans för att hälsa på kusinerna i Sverige. Han låg i sin stol på passagerarplatsen i framsätet och jag var så glad att jag inte skulle behöva resa ensam på ganska länge, som jag så ofta gjort.
Nästan lika ofta som jag känner tacksamhet lovar jag mig själv också att jag ska vara en bättre mamma imorgon, att jag ska lära mig av den här dagens misstag. Att jag ska ge honom lite mer fokuserad uppmärksamhet, att jag ska lägga undan telefonen lite mer, att jag ska prioritera lego framför disk. Vi bråkar jättemycket i perioder och jag inser ju att de perioderna sammanfaller med de gånger då mammans huvud är alldeles för fullt av andra saker, då mamman är stressad och trött. Eller när jag kräver för mycket av honom, sånt som han inte riktigt klarar av och jag är för upptagen för att underlätta för honom.
Han är fantastisk. Varje nytt framsteg, varje ny lärdom. Att få va med då han lägger upp en arm och ett pekfinger rakt upp i luften när introt till I Love Rock n’ Roll spelas och han ropar ”jåckenjåååj” och sedan ger järnet med hela sin treåriga kropp i fartfylld dans och någongång kastar av sig alla kläder för det ju går så mycket bättre att dansa utan kläder – det är guld. Eller att höra hans förklaringar – tänk att vara så trött i benen att man inte orkar äta upp sin mat, eller ha så sjukt i öronen att man därför måste få rida på den stora hästen. Att se fascinationen i hans ögon när han första gången är med om ett riktigt åskväder. Eller när han upptäcker en skalbagges färd över vägen. Eller att få sörja Greve Silvers alltför tidiga bortgång och säga att det är bra att gråta när man saknar någon. Att få se kemin blixtra när andra testosteronstinna småpojkar kommer på besök och krafterna ska mätas. Att få lära känna den här människan som inte alls är en förlängning av sin mamma och pappa utan en helt egen liten person.
Och ja, det finns gånger då jag skulle behöva tid för mig själv. Men jag vill ju inte gå miste om ett enda ögonblick.
