Vardagstro och söndagstvivel

fest,Smaklig sommar,sockerberoende

Beroende

4 Jul , 2018, 01.19 monica

 

Jag är beroende, starkt beroende, av socker och fett. Den sanningen har jag fått kämpa med denna sommar efter att jag beslutöt att försöka leva utan tillsatt socker. Igår trotsade jag myggorna och duggregnet för att stryka längs dikeskanterna på jakt efter små hoptorkade smultron. Några kvällar innan det satte jag i mig ett helt paket fröknäcke som sötats med honung.  Det hela blev inte bättre av att jag var bjuden på ett härligt kalas i helgen och tillät mig själv både efterrätt och bröllopstårta! De pyttesmå framsteg jag eventuellt hade gjort på vägen mot ett sockerfritt liv försvann som sockerbitar i espresso.

Andra somrar har jag systematiskt avvant mig själv från kaffe utan större problem. Regelbundet går jag igenom den smärtmedicinering jag har blivit ordinerad och ser till att doserna hålls vid ordinationens lägre gräns. Alkohol kan jag också leva utan. Men kombinationen av fett och socker är hart när oemotståndlig!

Som församlingsanställd är jag van att resterna från veckans möten och olika samlingar ligger framme på kaffebordet. Torra kakskivor och smuliga småbröd kan jag ännu motstå (för det mesta). Choklad är inget problem. Men doften av berlinermunkar! I och för sig är doften oftast bättre än smaken, mem det är tröst för tigerhjärtan när snålvattnet samlas i mungiporna och jag måste vända bort blicken när jag passerar hyllan med godsakerna…

Under veckorna som gått har jag insett hur mycket av vårt umgänge som kretsar kring kombinationen av fett och socker! Vad är sommar utan glass eller jordgubbar med vispgrädde? Borgbacken utan spunnet socker? Födelsedagskalas utan bulle eller tårta? Augustikvällar utan blåbarspaj? Listan kan göras nästan hur lång som helst.

Forskningen säger att vi är försvarslösa mot just blandningen av raffinerat socker och fett, eftersom de inte ingick i stenåldersmänniskans kost. Men jag som lever i en vardag där socker tillsätts i allt från köttmarinad till gröt har svårt att solidarisera mig med stenåldersmänniskans matvanor. Jag får i stället vända mig till den pålitligaste drivkraften, egoismen, för att hitta stöd för min beslutsamhet. Jag vill ju leva ett hälsosamt liv? Visst! Leva länge och bli en mormor som baby Ru har glada minnen av? Utan vidare! Lära mig att leva ett liv utan vaniljbullar, lösgodis och toast med apelsinmarmelad? Njaa, om jag är tvungen, och det får jag väl utgå ifrån att jag är. Någon gång kommer väl längtan efter det söta att ge med sig.

Fram till dess gäller det att bita ihop tänderna och hålla tankarna vid alla vardagens hjältar som utan att göra nummer av saken alla dagar kämpar mot beroenden av alkohol eller narkotika, inte av egoistiska skäl utan av omsorg om sina barn. Och då känns ju längtan efter glass som en lite futtig sak!

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *