Enligt information deltog ca. 100 000 människor i Pride-paraden idag. Det betyder 100 000 människor som gjort en aktiv handling för en sak de känner för. Det finns säkert ett antal deltagare som främst deltog för att få fina bilder på sociala medier, men de flesta deltog för att det ansåg ärendet viktigt.
100 000 är ju ett ganska stort antal, då det enligt färska uppgifter är den största march/parad som någonsin ordnats i Helsingfors. Jag noterar två saker som är lite anmärkningvärda:
- inga rapporterade problem med ordningen
- fler människor deltog i Pride än i lestadianernas sammanslutning i Äänekoski. Den har traditionellt varit sommarens största samling människor, men med sina 70 000 blev klart mindre än Pride.
Nu är mitt syfte inte att jämföra dessa två tillställningar eller hitta någon motsättning mellan dem. Det som däremot gläder mej är att Pride börja bli en folkfestival. Att det blivit nästa självklart att man ställer upp för regnbågsflaggan. Åtminståne i huvudstadsregionen har man inte kunnat undvika regnbågsflaggan den gångna veckan och ingen verkar bli upprörd över det längre.
Varför skulle man egentligen bli upprörd över regnbågsflaggan eller vad den symboliserar? Om två (eller flera) personer tycker om varann och vill leva tillsammans ett värdigt liv utan rädsla för trakasserier, varför skulle man motsätta sig det? Varför skulle man inte vilja unna det åt någon? Eller kanske tvärtom: vad vinner man på att inte unna det?
Världen är på inget sätt färdig och det finns tusen saker som måste ändras och förbättras, men att vi sakta men säkert får huvudet ur sanden gällande tolerans och jämställdhet är ett steg i rätt riktning. Vi är på inget sätt färdiga, men idag visade igen 100 000 människor med en aktiv handling att riktingen är klart utpekad. Det är rätt riktning.
