Det finns inga hissar i metron i Paris. Eller, det kan jag kanske inte gå i god för totalt, men jag såg åtminstone inga hissar under den lilla Paris-get-away som jag och min syster företog förra helgen. Som de småbarnsföräldrar vi är observerade vi fascinerat de många och välklädda och välmötta barnen i Paris innerstad. Och deras föräldrar. Många navigerade i tunnelbanan helt utan barnvagn medan lika många kom med barnvagn. Utan hiss i långa vindlande metronedgångar med mycket trappor.
Så hur överlever man i Paris Metro med barnvagn eller stora bagage? Jo, man litar på främlingen som kommer bakom en och som frågar ”behöver du hjälp med den där?”. Så tar man barnet på armen medan främlingen bär ner barnvagnen för trapporna, alternativt småpratar man belevat med främlingen som bär ner ens bagage.
Så många vackra ögonblick av godhet. Också artighet, men är inte artighet godhet och omtanke egentligen. Artighet är väl att se sin medmänniska också i främlingen. Alla de gånger någon höll upp dörren efter sig så jag slapp få den i ansiktet. Alla de gånger en pojke eller en man steg upp för att ge oss sin sittplats, på Metro, på restaurang. Den stressade mamman som förde sonen till skolan i backen ovanför vårt frukostställe och som stannade nere i backen för att vänta tills sonen gått in i skolan, men som hade tid att övertala en mycket påverkad uteliggare att inte stå mitt i korsningen. Varsamt tog hon honom i armen och lotsade honom till andra sidan. Alla leenden när jag råkade möta någons blick.
Godheten överraskar mig, den chockerar mig. Men Paris har relativt låg brottslighet, trots att Frankrike med sina 20% eller 12 miljoner invånare födda med utländsk identitet och som tog emot över 100.000 flyktingar ifjol skulle kunna tänkas vara en otrygg plats. Fast jag ändå håller hårt i handväskan tänker jag gång på gång hur bra det skulle gå att komma till Paris med barn under skolåldern. Lekparker välkomnar överallt och barn har en naturlig plats på caféerna.
Det finns inga hissar i Paris Metro, men det finns vänliga seende ögon och hjälpande händer. Och jag gläds över att det kan vara så fint i en värld som jag annars upplever som allt hårdare och kallare och misstänksammare. Det kan vara vackert också.
