Vardagstro och söndagstvivel

I nöd och lust,midsommar,relationer

Midsommardrömmar

22 Jun , 2018, 01.50 monica

 

Midsommartiden är en tid för magiska minnen. Minnen av försök att med hjälp av folktrons milda magi försökte ta reda på vem som skulle bli min tillkommande. Djupt inne paniken att jag kanske inte skulle drömma om någon och ingen alltså någonsin skulle tycka om mig!
Alla midsommaraftnar då jag smet ut för att plocka blommor att lägga under kudden. Den gången jag åt en hel sillfile innan jag lade mig och drömde om min småkusin. Lättnaden den första gången min älskling sov bredvid mig en midsommarnatt och jag kunde andas ut i vetskapen om att jag, ändå. kunde bli älskad.

Lite tomt blev det ändå. Inga återhållna fnissningar bland väninnorna, som grimaserade hiskeligt för att lura varandra till skratt och bryta tystnadens förtrollning. Inga gapskratt vid frukostbordet följande dag, då alla redovisade för sina drömmar. Slut på drömmen om den felfrie prinsen på den vita hästen, liksom. För han som sover vid min sida är en riktig människa, alldeles underbar och ibland otroligt frustrerande, beroende på i vilken mån våra hjärtan slår i samma takt.

Jag gick aldrig naken tre varv baklänges runt en brunn för att få se min tillkommandes spegelbild i vattenytan, och väl det. En natt förstörd av helkropps-myggbett hade knappast ökat sommarnattens förtrollning bättre. Men jag har funderat ganska mycket på den bild jag kunde ha sett. Hade den varit mer äkta än de föreställningar jag under åren har byggt kring min älskling? Kunde det klara brunnsvattnet ha hjälpt mig att se honom som han verkligen behövde bli sedd och inte så som jag ville att han skulle se ut?

Under årtiondena har vi vandrat tillsammans långt bort från den första midsommarnattens skimrande landskap. Vi har sett varandra både genom tårar och i det obarmhärtigt klara solljuset, genom förälskelsens rosa glasögon och med den tilltagande ålderns mogna blick. Men jag vet också att jag ännu inte har sett nog. Någonstans där långt inne finns ännu mannen som längtar efter att bli sedd, sådan han är just nu. Och någonstans långt inne bär jag på samma längtan.

Ikväll hoppas jag igen på hjälp av midsommarens magi. Hjälpen att riktigt på djupet kunna möta min älskling och bekräfta honom, så långt jag förmår. Att se och bli sedd, älska och bli älskad. Och att kunna vila i vetskapen att kärleken är utan gräns. Inte för att vi är fullkomliga, utan för vi lever i andetagen av den som själv är kärleken.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *