Vardagstro och söndagstvivel

Människovärde,relationer,tillit

Att spegla varandra och sig själv

20 Jun , 2018, 15.36 monica

 

Baby Ru har rest sin väg med mamma Kängu, och friden har åter sänkt sig över den äldre generationens hem. Katterna, som helt uppenbart uppfattade lill-killens snusande vid bröstet som hotfulla morranden av en farlig inkräktare, sover på verandan. Kvar finns bara några pyttesmå kläder på tvättstrecket. Och så ett dubbelt tomrum, efter två personer.

Under de dagar mor och son vistades här skedde många små under, som det brukar ske kring små och stora barn. Ett var att baby Ru i mitt medvetande utvecklades från ett litet knyte i mammas famn till en egen person. Kanske det hände när han första gången lyfte huvudet och strängt fixerade den nya person som kallade sig mormor med höjda ögonbryn? Eller då han somnade mot min axel medan jag berättade om hur vi nästa sommar skall göra gå tillsammans till den gamla bron för att kasta Puh-pinnar? Vare därmed hur som helst, när bilen försvann längs uppfartsvägen vinkade jag farväl till inte bara en, utan två personer.

För att kunna skapa en relation behövs två personer, ett jag och ett du. Så skrev Martin Buber, en av mina favoritfilosofer, för nästan hundra år sedan. Om inte jag har ett du att spegla mig i, kan jag inte lära mig mina egna gränser, och vice versa. Följaktligen kan jag alltså börja bygga min relation till baby Ru i bara den takt jag lär känna vem han är, till exempel att han tycker om att bli gungad i valstakt. Med tiden lär han sig nog också mera om mormor, ur sitt Ru-perspektiv.

Barnbarnets födelse har gett mig förmånen att få utforska nya sidor av mig själv. Nu är jag både mormor och mamma till en mamma. Båda rollerna för med sig nya uppgifter och nya bitar i mitt eget pussel kring vem jag är. Bilden växer och vidgas och håller sig absolut inte inom några ramar. Då känns det skönt att veta att det finns Någon som ser hela bilden, också de bitar som jag själv inte ser. Denne Någon vet också var kantbitarna i mitt livspussel en gång kommer att läggas.

Precis som mamma Kängu finns till hands som en trygg famn för baby Ru anar också jag ett sammanhang och en famn att vila i. Mitt liv är en del av en större helhet, som jag inte behöver begripa, bara ta emot.

Jag tror att jag behåller de små sockorna som hänger på tvättstrecket, som en påminnelse om att lära mig att se på varje ny människa med samma allvar förundran som baby Ru gör.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *