Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt

Rädd?

20 Jun , 2018, 12.17 Mia Anderssén-Löf

 

Det hörs en mjuk duns när min fot landar i sågspånet. Skogen doftar av syre, mull och fukt. Jag omsluts av de höga furorna, stammarna skapar rytm i terrängen som fladdrar förbi.

Jag kastar en blick över axeln. ”Vänd inte ryggen till, spring inte undan”, löd instruktionen på tidningen häromdagen. Det triggar jaktinstinkten. Härja och vifta med armarna. Stirra inte.

Jag är egentligen inte rädd. Jag tror inte att en ensam varg skulle anfalla, åtminstone inte en vuxen människa.

Men kanske ett barn. För det är inte bara här på spånbanan i Gamla hamn man sett varg. Också i närheten av min sons dagis har det gjorts vargobservationer. Och i skogen dit dagiset brukar göra utflykter. Och här i vårt bostadsområde, i Östanpå. Min son leker inte ensam ute på gården längre.

Vargen är ett rovdjur på omkring 50 kg och 80 cm i mankhöjd. Skulle en hund av motsvarande storlek gå lös skulle det också oroa mig – ungefär en människa per år mister livet i Finland efter att ha blivit attackerad av en hund. Om en hund kan göra det, så kan väl också en varg, tänker jag.

Är jag överbeskyddande? Kanske det. Jag försöker skydda mitt barn från allt möjligt. Från UV-strålning, fästingburen TBE-smitta, kemikalier i rengöringsmedel och syntetiska material, whiplashskada i bilen, D-vitaminbrist och skärmtid.

”Man kan inte skydda sig från allt!” Nej, jag vet. Jag accepterar min dödlighet, också mitt barns. Jag kan inte skydda honom från allt. Det kan vara farligt att hoppa från stenar, att klättra i träd, att gå på en skogspromenad, att prata med främlingar. Men det är också farligt att odla en rädsla för världen omkring. En kan förlora livsglädjen.

Jag tänker att föräldraskap är en balansgång där man får försöka väga barnets olika intressen mot varandra: det ligger ju i barnets intresse att få njuta av livet och utforska världen, men det ligger också i barnets intresse att inte skada sig – och framför allt – att överleva. Och jag ser det som mitt jobb som förälder att uppdatera riskbedömningen an efter.

När det gäller rädsla är det bra att känna sig själv. När jag blir rädd för något, hur reagerar jag? Om jag börjar söka information, vart vänder jag mig? Till diskussionsforum? Till kafferummet på jobbet? – Och det slag av gemenskap som bildas när människor samtidigt är rädda och tycker lika, hur kritiskt förhåller jag mig till den?

För vad en kanske inte inser, när en är rädd, är att det går att ändra på hur en förhåller sig till situationen. Det går att ta en hotbild på allvar utan att vara rädd. Kanske har rädslan någonstans längs vägen tappat kontakten med själva frågan och kommit att handla mer om det sociala kontrakt en skrivit under. Och när det blir så är det svårt att behålla en kritisk distans till de kategoriseringar av ”vi” och ”de”, som tycks uppkomma när människor är rädda tillsammans. Och det är farligt.

Som en liten kuriositet läste jag i en intervju i någon av de österbottniska dagstidningarna – jag kommer tyvärr inte längre ihåg vem och vilken – att någon antog att Bibeln är orsaken till den österbottniska vargskräcken. Exempelvis kommer ju uttrycket ”ulv i fårakläder” från Bibeln. Och Jesus säger: ”Se, jag sänder er som får in bland vargar.” Vargen har ett oförtjänt dåligt rykte i Bibeln, menade den som intervjuades, och Österbotten är ju känt som Bibelbältet.

Men för att den teorin ska hålla borde det ju också finnas en utbredd skräck för ormar och äpplen.*

 

* För övrigt står det inte i Bibeln att frukten Eva åt av i Edens lustgård var ett äpple.

, , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *