De senaste veckorna har jag haft förmånen att följa en liten människas första veckor på nära håll.
Lille baby Ru tillbringar helst all sin tid, både i vaket och sovande tillstånd, i hudkontakt med mamma eller pappa Kängu. Accelerationen från sovande, svettvarmt litet knyte till hysteriskt vrålande ur-unge är snabbare än hos den snabbaste sportbil, men problemet ligger i att baby Ru inte alltid vet vad han vill. Innan han hinner känna efter vad som är fel, hinner känslan föra honom till sådana avgrunder av förtvivlan att det är så gott som omöjligt för honom att lugna sig så att han kan ta emot trösten, det vill säga mamma Kängus bröst.
Pappa och mamma Kängu kämpar envist med sin första utmaning som föräldrar: att lära baby Ru att våga lita på att maten kommer, att någon lyfter upp den som gråter, att den våta blöjan byts mot en ny. Kort sagt att livet är gott och att tillvaron bär. I mormors ögon växer också förutsättningarna för tron fram, en matstund och ett blöjbyte i taget. Tilliten till att det finns någon som är större och som vill mig väl.
Samtidigt stiger minnena från mamma Kängus egen babytid fram: stränga uppmaningar att inte skämma bort barnet med att lyfta upp det för ofta. Konstaterandet att barnets kolik beror på att hon matats oftare än var tredje timme. Berättelserna från mödrar i tidigare generationer som gråtit i kapp med sina barn, på var sin sida om stängda dörrar, i väntan på den reglementerade mattiden. Barn som fått gråta förgäves efter tröst… Vem tröstar dem? Vem lär den som vant sig vid hunger och våta blöjor att livet är gott?
Baby Ru övar sig i tillit och tålamod. Pappa och mamma Kängu får, tillsammans med mormor och alla andra som någon gång haft eller varit barn, öva sig i att ta emot nåd. Nåden att veta att det finns någon som är större, någon som vill dem väl. Någon vars kärlek bär världen. Någon som alltid ger nya möjligheter att ändra det som blev fel också då det mänskligt sett är omöjligt.
Om honom vet baby Ru ännu ingenting, annat än att han smakar varm mjölk. Och det kanske räcker, just nu.
