Jag blir nästan alltid lite lätt ångestfylld då jag ska ge en gåva. Av mindre eller större slag. Jag debatterar om det beror på att jag ogillar att ge gåvor – det verkar inte komma helt lätt till mig – men tror att det egentligen är jätteviktigt för mig med gåvor. Rätt slags gåva. Den där som mottagaren önskat sig i hemlighet och som räddar hela hennes dag.
Jag har alltid tyckt att det är så mysigt med ryssar och brasilienare med sina små söta gåvor. En liten ram i form av en tekopp med en tänkvärd vers eller ett handgjort kort och en chokladkaka på min huvudkudde i internatets sovsal för flickor. I alla lägen små gåvor, och jag har så desperat velat va som dem. Se en sak i en butik och tänka på någon som inte är medlem i min närmaste familj och sen ge den helt á propos. Knåpa ihop stämningsfulla presenter som ska visa hur mycket jag uppskattar att dagistantorna tar så väl hand om min son.
Näst efter advents- och juleljusen så tycker jag faktiskt bäst om julklapparna. Och julrosen från jobbet. Och chokladaskarna och de handstöpta ljusen och amaryllisen man får för att man sjunger några sånger på diverse julfester. Och JULKORTEN. Att få fara runt och leta reda på folks postlådor, för jo, chansen att jag skulle samla mig så pass mycket och få iväg julkort med posten före den 12 eller 20 har visat sig rätt utopiskt. Två-årige Benjamin har gått lös på glitterklistret och varje dag frågat om vi kan laga julkort, så nu har vi börjat med att dekorera julklapparna också.
Jag hoppas att vi inte inför det där med en julklapp per person i vår familj. För trots den lätta ångesten över att hitta de perfekta gåvorna så älskar jag det. Roligast var när man bodde utomlands, i synnerhet i Aten, och varje dag gick förbi inspirerande små konstnärliga butiker. Svårast är det nog i Dagsmark där utbudet på butiker är lika med noll.
Ja, jag älskar faktiskt ljusen och klapparna och julkorten. Fast listan på julkortsmottagare är relativt kort och ojämnt utvald. Och att få säga GOD JUL och le stort mot folk man annars aldrig riktigt skulle prata med. Typ hon på posten. Av samma anledning älskar jag amerikanska. Att få säga helt meningslösa fraser men ändå få skapa lite kontakt i en annars så ensam värld. Ännu bättre är det på grekiska, fast i Grekland blev jag så förvirrad av alla fraser, olika för olika tillfällen, att jag mest blev generad. Men lite tragiskt att det låter så fånigt på svenska att säga glad vecka! god månad! Eller att man nästan känner sig påflugen då man frågar hur är det?
Det är fantastiskt att en gång om året få öva generositet och samla sig något och komma ihåg de som finns eller har funnits eller som jag skulle vilja ha mer av i mitt liv. Jag vet att Celine Dion tycker att man inte ska save it all for Christmas Day, men bättre det än inte alls.
God jul och mer jul!
