Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Tid att sitta.

16 Nov , 2017, 20.30 nanna

 

– ”Men när har de tid att bara sitta?” undrade bushmankvinnan i en tysk dokumentär, vars namn jag inte kommer ihåg. Fyra bushmän från Namibia hade inbjudits till Tyskland, deras första resa utanför sitt stenåldersliv. Det var väl dessutom till Bayern, det ekonomiska paradiset i Europa. Vackra byggnader, kvalitet så långt ögat kan nå. Bushmännen visade intresse, åkte rulltrappa och sprang barfota i den tyska buskskogen. I slutänden var de inte imponerade. Och det var inte bara hemlängtan till det som var bekant. Den värld de kommit till var inte vettig.

När har de tid att bara sitta? Det är ju det som har mött åtminstone mig på de platser jag har rört mig i Afrika, och varför inte även Västindien. Människor som bara sitter. Inte på caféer utan vid vägarna. Människor som gör ingenting. Så otroligt provocerande för någon som har vuxit upp med Luthers arbetsmoral i ryggmärgen.

”När har de tid att bara sitta?” frågade bushmankvinnan, som att det var den viktigaste frågan man kunde ställa. Hon var bekymrad.

Vi har haft tid att bara sitta den här veckan. Dag fyra av feber och ögoninflammation och halsont och hosta. Det har blivit en hel del Greta Gris, men bäst har nog varit Djungelboken, som vi har pratat en del kring, jag och två-åringen. Hopkurade på soffan under filten med alla tre katter runt oss. Vi är bästa vänner nu. Vi har bara varit, utan agenda. Utan mamma som alltid ska iväg, eller mamma som aldrig kan sitta stilla. Det har gjort susen för relationen.

Helt stilla är väl mamman ändå inte, febern till trots. I alla fall inte på insidan, eftersom mamman har begåvats med dåligt samvete. Med Luthers arbetsmoral i ryggen undrar jag ju om jag är tillräckligt sjuk för att vara hemma egentligen och om jag inte borde lämna sonen till morföräldrarna.

När har de tid att bara sitta. Det har ringt i mitt huvud sen jag hörde det. Som mitt mantra nästan. För att hållas frisk. För att bevara nån slags balans. För att på något sätt hitta Livet. För att de som är mig kära ska känna sig sedda. För att… listan kan göras oändligt lång. För att minska ensamheten i den här delen av världen. För att komma ihåg att vårt sätt att leva och se på världen kanske inte är det enda vettiga.

, , ,

Läs också

En kommentar

  1. Daniel Norrback skriver:

    Nåja, det där med Luthers arbetsmoral har väl nog förvrängts en del genom åren. Luther var ju en man som verkligen kunde njuta av livet, dricka öl och bara vara i goda vänners lag. Visst värdesatte han arbete, inom sunda gränser och rätta ramar. Men att han skulle ha förespråkat arbetsnarkomani och aldrig ”bara vara” tror jag inte är riktigt sant. Även om uttrycket ”luthersk arbetsmoral” fått just den betydelsen nån gång i historien.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *