Till fars dag är det lämpligt att lyfta fram något som de flesta av oss lever med dagligen. De är något som ingen egentligen tycker om ända tills de själv blir producenter av dessa. Jag talar naturligtvis om pappavitsar (pappaskämt). Pappavitsar börjar spontant produceras när man blir pappa, speciellt när barnen är så gamla att de kan kommunicera verbalt med en.
Det viktigaste med pappavitsar är att man håller ribban lågt. Ingen ordvits är för dåligt. Ingen referens är för långsökt. Bara att ånga på. Kvantitet framom kvalitet.
Det roligaste med pappavitsar är att man själv tycker att de faktiskt är ganska bra. Nästan så man borde fundera på en karrier inom ståuppkomik (fastän man vet att ståuppkomik inte är att berätta vitsar).
Nån gång gör jag pappavitsar bara för att se hurdana miner av asky barnen kan producera. Sedan vet man också, att om barnet skrattar åt ens pappavits vill den ha något – pengar eller tillstånd att vara sent ute.
Väldigt sällan, men nån gång i varje fall, lyckas man leverera en pappavits som faktiskt träffar och sjunker. Barnet skulle inte vilja skratta men efter konstigt grimaserande accepterar sitt öde och börjar skratta helhjärtat. De är fina stunder.
Om du har en bra pappavits så skriv gärna nedan den. Som sagt, ribban är tagen ner från ställningen och grävd tämligen djupt ner i marken, så bara att ånga på. OBS! Pappavitsar är inte fräckisar, det är en helt annan kategori.
Internet är fullt av något som heter ”dad jokes battles”, där man berättar pappavitsar åt varann och den förlorar som skrattar först.
Här är en som håller ribban tillräckligt lågt. Bara att se och njuta. Värd alla de 4 minuter den tar.
