Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Förändring,I nöd och lust

Skilsmässobarn.

5 okt , 2017, 13.50 nanna

 

Igår var det fotografering på dagis. Sen förra dagisfotot togs har föräldrarna till fyra av fem ur den åldersgrupp min son leker med gått skilda vägar. Det är en ganska svindlande tanke, och det skär i mitt bröst. Fyra av fem som inte har både mamma och pappa i samma hus. Fyra av fem barn som ska flytta mellan olika hem. Fyra som hör till De Stora Förlorarna, de som lätt glöms bort, enligt en inte alltför gammal artikel.

Ska de leva med en skugga över resten av sina liv, en skugga värre än nåt annat barn får uppleva – också i familjer med mamma och pappa?

Ganska snabbt börjar jag tänka på alla de världens barn som bor i polygama familjer, där kärnfamilj betyder nåt annat än här. Jag scannar mitt minne av Bibeln och fastnar på Salomo med sina tusentals fruar. Hur månne de barnen mådde? Knappast nån vidare gemenskap kring middagsbordet där. Och så tänker jag på ”jag” i boken Potatisbarnen, som vi läser om och om igen hos oss just nu. ”Jag”, som bor hos farmor i Haapsalu alltsedan mamma och pappa flyttade till Paris.

Och så tänker jag, måste det här nödvändigtvis vara en katastrof i deras liv, de här fyra av fem? För det är ju det jag lärt mig tro.

Min en-kvälls-google-forskning visar att den finska psykologrösten säger att skilsmässa fortsätter att vara en katastrof för barnet resten av dens liv. Föräldrarna bör hålla ihop om det så innebär att man bor i skilda ändar av huset. Den svenska psykologrösten menar att skilsmässa är tragiskt för barn men man kan också göra den på ett mindre smärtsamt sätt. Det vill säga att föräldrarna måste bli gladare efter skilsmässan och inte bråka. Den engelskspråkiga psykologrösten förtäljer å sin sida att det finns skilsmässor som är bra och nödvändiga. Vissa äktenskap borde helt enkelt inte fortgå, för allas inblandade bästa.

Jag frågar mig vad det är som egentligen gör att en skilsmässa blir ett trauma för ett barn. Om det vore frånvaron av kärnfamiljen skulle det ju finnas barn i alla tider och kulturer som mådde och presterade oerhört dåligt i livet. Såsom barn från västerländska skilsmässofamiljer tydligen gör.

Eller är det kanske väldigt långt vår föreställning om hur livet borde vara och vårt förhållningssätt till det som händer som styr?

Det finns ju faktiskt flera sätt att leva livet på. En del gånger kan vi inte ens styra det själva. Livet händer och om vi de gångerna kan hålla en öppen hand och låta livet hända, om vi kan sörja när vi ska sörja och acceptera när vi måste acceptera så kanske det ändå kan bli ganska bra?

, , , , , ,

Läs också

2 kommentarer

  1. Jag skriver:

    ”Jag frågar mig vad det är som egentligen gör att en skilsmässa blir ett trauma för ett barn.” Menar du verkligen att du tror på detta? Att det är en automatisk reaktion?

    Både jag och min fru är skillsmässobarn, något som vi åtminstone hittils lyckats låta bli att överföra på våra egna barn. Vi är dock bägge fullt övertygade om att skillsmässa är tusen gånger bättre än ett dåligt förhållande – *speciellt* för barnen. Varkendera har någon trauma av föräldrarnas skillsmässa. Den stigma som fanns på 1800-talet hade helt försvinnit redan på 80- och 90-talen – och om nu 4 av 5 i årskursen så kan man ju fråga sig vad som är normen.

    Om man låter bli att se skillsmässa som trauma utan istället som ett vägskäl, ett av många, något som kommer att komma i flere repriser under livets gång, så har man redan mycket bättre förutsättningar.

    • Nanna skriver:

      Tack för din bekräftelse på det jag skrev! Vi behöver positiva exempel att följa i något som blivit en norm, men där det i min erfarenhet fortfarande finns mycket fördömelse.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *