Vardagstro och söndagstvivel

I nöd och lust

Mod att dela

6 Oct , 2017, 15.38 Mia Anderssén-Löf

 

I ett hörn i vårt grovkök har jag gjort en hög av sommarkläder som ska läggas undan för vintern. I den högen ligger också mina sköna sommarsandaler. Jag köpte dem på specialpris för många år sedan, ett par bruna lädersandaler. Jag känner mig som Askungen när jag lägger på dem – de är som om de var gjorda för mig.

I måndags började jag jobba som församlingspräst igen. Det kändes lite som att stiga i sommarsandalerna om våren. Lätt och bekvämt, med ett löfte om värme och liv. Förstås vet jag att det också regnar och åskar om somrarna, och att jag kan få skoskav eller bli våt om fötterna. Men det är sommar, det också. En sommar som likafullt ligger framför att se fram emot, att dela.

För något av det bästa med att vara församling är ju det, att få dela. Dela tankar. Dela glädje och sorg. Dela tro, hjälpas åt med frågor, grubbla tillsammans. Dela liv.

Någon klok människa – jag minns tyvärr inte vem – har sagt att hur långt in du vågar dig i ett samtal med en annan människa är en funktion av hur mycket du litar på dig själv att hantera det som kan hända i samtalet. Läs det en gång till.

Med andra ord, en förutsättning för att en ska kunna dela är att en kan möta det som händer i en själv och i mötet.

Hur lär man sig det då? En annan klok människa – en psykolog – sa en gång att en stagnerar om en aldrig lämnar sin bekvämlighetszon. Att utvecklas är att röra sig i utkanterna av det som är bekant, som känns bekvämt. Därför är utveckling alltid förknippat med ett visst mått av anspänning. Det brukar jag tänka på, när jag går i okända terränger och marken känns obehagligt gungig under mina fötter. Och hur det sen än går, brukar jag klappa mig själv på axeln för att tog mig an utmaningen.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *