Rodnaden och klådan sprider sig i samma takt. Kring halsen, runt munnen, på ögonlocken.
Huden flagnar och jag skrapar trots att jag inte får.
Ömhet i hårbotten och ett uppskrapat sår vid bakhuvudet där hårbandet brukar sitta.
Under danslektionen svider de flammande röda partierna i nacken när jag svettas.
Jag skäms när huden spricker och den feta salvan inte ligger i väskan som den brukar.
Det känns som om alla ser.
Det är snart tre år sen det första utslaget dök upp som inte försvann med fuktighetskräm, eller någon av de femtioelva huskurerna jag provade.
Det var samtidigt som dimman kom, mitt närminne försvann och jag knappt kom upp ur sängen.
Även om huden fortfarande spricker, rodnar och kliar, är jag tacksam för att just utslagen blev kvar, och inte det andra. För jag kunde likväl vakna upp i en dimma idag och inte klara av den vardagen jag idag är tacksam över.
Den här hösten har jag flera gånger blivit påmind om min utbrändhet och funderat på den perioden. Jag har äntligen fått tillräckligt med distans för att tänka tillbaka utan att vilja skjuta iväg tankarna lika fort som obehaget gör sig påmind.
Det gör mig ledsen när minnesbilder dyker upp och jag inser hur hårt jag kämpade med obefintliga krafter. Jag trodde att det var så man skulle må, och så livet skulle kännas. Idag, när jag mår bra, kan jag se kontrasten. Det är inte så man ska må. Man ska må så mycket bättre.
Därför kommer jag aldrig att ta min hälsa som en självklarhet, utan fortsätter smörja in mina utslag med vårdande salvor.
