Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Liten inför uppgiften

20 Sep , 2017, 14.22 Mia Anderssén-Löf

 

Vid horisonten vispar en handfull vindmöllor dimma. På bordet framför står en rykande kaffemugg. Tåget är en timme försenat, men just nu är jag varken stressad eller uttråkad.

För tankarna kretsar kring ett spännande ämne, som jag ska få gå på en tre dagar lång kurs i: hur en leder ett församlingsarbete. Kursen är behörighetsgivande för kyrkoherdar. Eftersom min kappsäck ändå står mer eller mindre färdigpackad i hallen i höst, tänkte jag att jag passar på.

Inte för att jag har några planer på att bli kyrkoherde. Men jag vet att kristendomens historia är full av människor som fått uppdrag som aldrig fanns på den mentala kartan. Som Ulla-Christina Sjöman brukar säga: ”Det är spännande att gå med Herren, man vet aldrig vad han hittar på.”

Tanken på att en dag vara i en situation där jag skulle bli kyrkoherde får mig att känna mig liten – en känsla jag en gång hade inför att bli präst överhuvudtaget. Och inför att studera teologi, nu när jag tänker på det. – I en psalm som just nu tilltalar mig lyder en strof: ”Krossa vårt skal av värdighet och blyghet.” Rädslan för att komma till korta, att verka vilsen och att inte räcka till kan försvaga, kanske till och med förlama.

Men rädsla är inte den enda möjliga reaktionen på känslan av litenhet. Jag har kommit att förstå den som ett uttryck för respekt och högaktning. Något känns angeläget, därför känner jag mig liten inför det.

För att dra en parallell till ett helt annat sammanhang, vet jag många föräldrar som brottas med känslan av otillräcklighet. De önskar sina barn ett himmelrike på jorden. Och det kan vara svårt att åstadkomma, ens med Greta Gris, kanelbullar och den bästa kudden. För att inte tala om hur omöjligt det blir med höstblåsor, separationsångest och mardrömmar. Och ändå – trots otillräckligheten, hjälplösheten – är det oftast mamma och pappa som bäst vet vilken nalle som ska med till dagis, vilken godnattsång som ger ro, vad som hjälper barnet ur ångest eller ilska. Känslan av litenhet är bara en känsla – och vi kan välja hur vi förstår den och svarar på den.

Känslan av litenhet gör mig inte heller mindre användbar för Gud. Kanske till och med tvärtom.

Enda sättet att orka tjäna i en folkkyrka är att tro på evangeliets inneboende urkraft att ständigt föda nytt liv, att växa från det minsta senapskorn till ett stort träd och att med sin blotta närvaro genomsyra hela kyrkodegen och samhällsdegen med det bästa som finns: Guds kärlek och godhet. – Erik Vikström

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *