Det bara går inte. Att lämna jackan vid dörren på Jungman liksom kollegorna gör på lunchen alltså. Jag måste ha med jackan till bordet på restaurangen eller föreläsningssalen eller var vi nu är. Det är nog, om inte en yrkesskada, så i mitt fall en jag-har-bott-utomlands-skada.
För länge sen kallades jag in till chefen på det israeliska äldreboendet där jag jobbade. Var det månne min ryggsäck som stod i korridoren? Han ville fråga av säkerhetsskäl, annars måste the bomb squad tillkallas.
För inte så länge sen lärde jag mig att aldrig lägga ifrån mig mobilen på Starbucks i Panepistimio, nära universitet i Aten. Och inte nån annanstans heller för den delen. För vips var den mystiskt borta efter att tiggaren varit framme vid mitt bord med ett papper där han bad om hjälp.
Är jag i Kristinestad måste jag kämpa mot impulsen att låsa bilen medan jag plockar ur och ihop barnvagnen vid bakluckan. För seriöst, lite urskillningsförmåga måste man ju ha – jag bor inte längre i Kapstaden.
Men liksom efter den där gången när jag hade en pistol intryckt i magen och en kniv mot strupen, på väg hem från köpcentret, så vägrar jag, lika omedvetet som jag tar till säkerhetsåtgärder, att vara rädd. Den gången tvingade jag mig själv ut igen, varje dag i en vecka. Jag tog som vanligt vägen ensam genom slummen när jag skulle till gymmet. Fast det kan tilläggas att jag lyssnade enormt mycket inåt – till den urmänskliga intuitionen eller känslorna eller den helige ande eller vad det nu var. Man behöver ju inte vara dumdristig.
Att vara rädd eller att vara smart. Två vitt skilda saker som kanske ibland kan ta sig samma uttryck. Men som Nelson Mandela, ledaren för ett av världens tre farligaste länder uttryckte det: må dina val reflektera det du hoppas på, inte dina rädslor.
Jungman, Kristinestad, Mandela, Panepistimio, rädsla, säkerhetsåtgärder, yrkesskada
