Jag satt i en bil på väg hem från en forskarkonferens. Huvudet var fullt av tankar och intryck. Men mest av allt kände jag mig lätt. ”Du förstår,” sa jag till mitt resesällskap, ”Jag tror jag aldrig har varit i ett sammanhang jag upplevt så jämställt.”
Det var inte bara det, att ungefär hälften av konferensdeltagarna var kvinnor. Det var det, att det inte hade någon som helst betydelse. Inte ålder heller, för den delen. Det som var intressant var tankebygget – inte vem som lade fram tankegodset.
”Jo, jag förstår”, svarade mitt resesällskap. ”I musikkretsar kan det också vara så. Till exempel bland jazzmusiker.”
Hens kommentar kom mig att fundera över vad de här två kontexterna har gemensamt. – Kanske det, att det i bådadera fallen finns en stor kärlek till konsten. Det stora ligger inte i att själv blir upphöjd, utan i glädjen av att få ta del av den skapande processen. Att få se det vackra hända, ta form.
I anslutning till det kommer jag att tänka på en dialog i Bibeln. Johannes Döparens lärjungar kommer till honom och upplyser honom om att Jesus, som blev döpt av Johannes för inte så länge sen, nu själv döper – alla kommer till honom. Jag får intrycket att lärjungarna är förnärmade eller irriterade. Kanske tänker de att Johannes ska reagera likadant. Men han verkar snarare ha blivit glad:
”Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.”
När kärleken till konsten blir tillräckligt stark, kan den spränga glastaken. För Johannes Döparen var det större att människor döptes än att han gjorde det. Ingenting kunde ta ifrån honom glädjen över att människor döptes in i Kristus av Kristus själv. Inte ens hans ego.
Hans exempel kan tillämpas på många fler områden än jazz och forskning. Ju mindre vi vågar låta våra egon vara, desto fler människor får plats i vår närhet.
