Jag kom att tänka på artikel i Philosophy Now när jag hörde morgonnyheterna idag. Jag lyssnade bara med ett öra, men jag hörde någon säga, att om man vill ha barn ska man inte låta det hindra en, att varje barn är en miljöbelastning.
Igår hörde jag att barnskyddsanmälningarna ökar över hela landet. Snarare än ett synnytystalko behöver Finland ett kasvatustalko – ett samhälle som hjälper till att bära ansvaret och bördan föräldraskapet innebär. It takes a village to raise a child.
Det förhållningssätt som växer fram i vår tid – neomodernismen eller pseudomodernismen – tror på en global marknadsekonomi, som ensamt och allhärskande reglerar allt socialt liv, menar Alan Kirby i Philosophy Now. Marknadsekonomin förklarar allt, strukturerar allt och tar allt i anspråk.
Pseudomodernism is of course consumerist and conformist, a matter of moving around the world as it is given or sold.
Vilka följder får det för hur vår tid ser på födelse, död och allt däremellan? Ja, till exempel att man talar om barn som ett nationalekonomiskt verktyg. Till exempel att den åldrande befolkningen får hämta sin mat från en automat, i stället för att ta emot den från en annan människas händer. Och till exempel att jag med samma kort som jag får bonus på mina inköp i mataffären får bonus hos begravningsbyrån. Undrar om man får dubbel bonus under tuplabonusviikkot?
Det är ju inte det, att rationalismen är obefogad. Förstås har det betydelse om det föds barn eller inte. Förstås är det en kostnadsfråga, att vårda med värdighet och medmänsklighet. Förstås kommer ekonomi in i bilden, när en människa ska jordfästas, gravsten och kista ska tillverkas.
Men rationalismen kan övergå i respektlöshet och livsförakt, om det inte är självklart att framom allt annat är livet heligt. Om livets helighet inte är något vi bryr oss om att försvara, vad hindrar då att livet framom allt annat börjar ses som en inkomstkälla eller en ekonomisk belastning?
Människovärdet är, paradoxalt nog, samtidigt absolut och relativt. Livets okränkbara värde fastslås i internationella överenskommelser och konventioner. (Och i Bibeln.) Men samtidigt – om orden ringer för döva öron, vad är ett människovärde då? En trädgårdsmästare får nog kämpa för att behålla en känsla av värde och värdighet, om hans rosor varje helg trampas ner av människor som uträttar sina behov i hans rabatter på vägen hem från krogen.
Om ett liv behandlas som en handelsvara, får det också ett förhandlingsbart värde – om inte i teorin, så i praktiken. Och praktik brukar förr eller senare omvandlas till teori.
”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, säger Bibeln. Fäster vi blicken på det ena, är vi inte lika uppmärksamma på det andra. Om ekonomin blir ändamålet, inte medlet, har vi gått vilse.
Men är det kanske så att vår tid är lite vilse ifråga om vad ändamålet är? – Ett gott liv? Enligt vems definition? Och för vilka då?
