När jag gick i skolan under andra hälften av 1980-talet nånstans i sydösterbotten, kunde det hända att nån lärarinna sa med patos i rösten: ”Det är en lotterivinst att va född i Finland!” Jag förstod aldrig riktigt vad som menades, men måste ju ha förstått att det va nåt viktigt eftersom jag i början av 2010-talet ännu kom ihåg det – och retade upp mig på det.
För när jag satt i en ring i ett rått vardagsrum i en landsortsstad i södra Sydafrika och man tyckte att nu var det Nannas tur att rappa lite, då kunde jag liksom inte se vad som var så bra med att växa upp i Finland. Jag vägde depressionen, prestationsångesten och likriktningen mot spontaniteten, glädjen och kreativiteten. Där satt jag med ett gäng coloureds som i tur och ordning rappade ut sin politiska och sociala frustration. Musiken höll så fruktansvärt hög klass men skulle inte lämna rummet vi satt i. Det var rått och det var levande och det kantades av stor humor och mycket skratt. När det blev min tur att spontan-rappa avböjde jag – hur skulle jag som inte kan rimma ens på mitt modersmål göra det på nåt annat språk?
Och vad skulle jag ens rappa om? Det låga studiestödet? Men mest av allt: hur skulle jag komma över försagdheten?
När jag kom hem efter det första året i Sydafrika frågade nån vad jag hade lärt mig och jag blev ställd. Jag kände igen frågan men hade inte tänkt i de banorna på ett år. Att jag skulle behöva lära mig nåt. Gå framåt. Vara produktiv – om än i själen. Och svaret låg väl i det svarslösa. Jag hade lärt mig att släppa den frågan och det kravfyllda jag upplevde med den och istället bara leva.
Sydafrika var bra för mig. För mig var det en lotterivinst att få bo där. Jag lärde mig frihet och jag lärde mig lycklighet.
Och ändå. Cirka femton år senare. Av alla platser på jorden har jag noga valt ut att låta min son få växa upp nära skogen och ån bland potatisåkrarna i Dagsmark. Faktiskt inte för att det skulle va som en lotterivinst att bo i Finland. Men det är ändå den bästa platsen på jorden.
