Imorgon inleder jag mitt, troligtvis och förhoppningsvis, sista studieår.
Såklart kan man aldrig förutse vad livet kommer att bjuda på det kommande läsåret(om det är något jag lärt mig av min studietid är det att vara mer ödmjuk inför livet), men det mesta tyder på att min tid bakom bänken lider mot sitt slut.
Jag har alltid tyckt om skolan och längtade tillbaka bara någon vecka in i sommarlovet under lågstadiet. Jag tyckte om att briljera med ny kunskap och samla på tiorna i betygen.
Men under de här snart 18 åren av inlärning har det också rymts både toppar och riktigt djupa dalar. Trots det, känner jag ett vemod över att de här studiekarriären möjligtvis börjar nå sitt slut.
Jag kommer inte sakna stressen över att prestera, den ostadiga ekonomin och avsaknaden av riktiga ledigheter. För en prestationsmissbrukare triggar studiemiljön ibland de sämsta sidorna i mig, och jag vet inte om jag egentligen klarar av att studera på ett sunt sätt.
Men friheten och känslan av utveckling – den kommer jag verkligen sakna.
Hela lågstadiet och högstadiet fanns det klara rutiner inför det nya läsåret. Nya jeans, ny väska och nya pennor.
Idag reparerade jag en gammal väska, köpte färgglada pennor och la fram ett par nästan helt nya jeans.
Jag är klar för min sista skolstart.
