Liksom många andra har jag under de senaste dagarna följt med VM i friidrott med stort intresse. Som gammal friidrottare googlar jag fram gamla resultat från den tiden då jag själv tävlade i tonåren, och konstaterar roat att jag nog aldrig hade nåt utanför landets gränser fastän jag hade kämpat med femtio extra träningstimmar i veckan. Trots det, fick jag mycket ut av mina dagar som friidrottare och kan känna en viss stolthet över mina prestationer ändå. (Och tacksamhet över att det var en så stor del av min tonårstid så jag inte hann sitta och spotta utanför kiosken kvällarna i ända*)
Jag är imponerad över den tid och motivation som krävts för att nå den nivå toppidrottarna är på, och känner därför stor respekt för dem. De har stigit upp ur sängen också de gråa dagarna för att tränat, slitit och övat. Allt för att nå sitt mål. Därför förstår jag också att viljan, frestelsen och desperationen ibland kan vara så stark så man gör misstag. Är idrotten allt man har, hela ens liv och identitet, kan desperata lösningar plötsligt inte kännas främmande. Speciellt om man ser målet sakta glida ifrån en.
Trots att jag egentligen redan gått och lagt mig kvällen då tävlingarnas mest väntade final gick av stapeln, herrarnas 100 meter, kröp jag upp ur sängen och satte mig på soffan och spände blicken i tv:n. För den som inte läst nyheter på en tid kan jag meddela att Usain Bolt till de flestas stor förvåning inte vann, han blev tredje. Guldet gick till Justin Gatlin den här gången.
Trots att Bolts förlust var förvånande också för mig, var det inte kvällens största chock. Istället var det publiken som fick min panna att rynka sig. Jag kan inte begripa hur viljan att hitta en skurk kan vara så stark hos människor. Medan de flesta färska världsmästare möts av jubelrop och ovationer, blev Gatlin nerbuad av hel stadion.
Visst, till en viss del förstår jag reaktionen. Han har gjort del. Det är varken sportsligt eller rättvist mot de andra idrottarna att fuska och dopa sig. Det är viktigt att det finns tydliga och stränga regler för att hålla idrotten rättvis. Och jag kanske inte jublade av eufori när jag såg honom glida först över målsträcket. Men jag tycker ändå att det är viktigt att poängtera att han har sonat sitt brott och ska därför respekteras som den världsmästare han är.
Att förlåta är bland det svåraste man är tvungen att göra, men också bland det viktigaste i livet. Gatlin är trots allt bara en av oss. Vi gör också misstag och dumma beslut. Men få av oss blir nerbuade på en stadion.
*obs! Det är absolut inget fel med att sitta och spotta framför kiosken som tonåring. Men för mig personligen var det skönt att kunna kanalisera all den tonårsfrustration jag bar inom mig, på friidrotten.
