Det var en vacker sommardag i augusti. Det var måndag så industristadens arbetare gick som vanligt till jobbet på morgonen. Det hade förekommit tjutande sirener den senaste tiden eftersom landet befann sig i krig och staden var en av de viktigare industri- och logistikorterna. Men den morgonen trodde man att faran för fiendens plan var över.
Plötsligt, klockan kvart över 8, lystes hela dalen upp av ett starkt vitgult ljus, som en brinnande magnesiumlåga. En enorm tryckvåg följd av ett brinnande eldhelvete drog igenom dalen och förstörde allt som kom i dess väg. 100 000 människor fick sätta livet till. Det var den 6 augusti 1945 och den första atombomben hade fällts över Hiroshima.
”Aldrig mer” säger vi både om Förintelsen och atombomberna i andra världskriget. Och det är viktigt att minnas och berätta vidare. För saker och ting kan hända igen. Idag är det fortfarande 9 länder som förfogar över kärnvapen (USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Indien, Nordkorea, Pakistan och Israel), och det verkar inte som om någon av dem är villig att nedrusta och förstöra sina kryssningsrobotar eller kärnladdningar. Spänningen i världen börjar, tycker jag, snarare mer likna terrorbalansen och kapprustningen under Kalla kriget. Det kommer att hända grymheter åt mänskligheten i fortsättningen också, det är klart. Men jag hoppas ändå att inga kärnvapen någonsin mer används av några galna män. Eller kvinnor för den delen, fastän risken är mindre. Kvinnor skulle inte göra sådant, eller hur?
Jag har funderat på sanningshalten i uttrycket ”Om kvinnor styrde världen skulle vi inte ha några krig”. Kvinnor anses ha mera förmåga till empati och till omvårdnad, medling och samarbete. Det skulle i och för sig vara naivt att tänka sig att kvinnor inte skulle kunna kriga eller ta till vapen, men jag tror inte det ändå förekommer i samma utsträckning som hos män. Och åtminstone är inte våldtäktskvinnor (vad är det?) något problem i konfliktområden.
Att bestämma om krig och fred är alltså mansgöra. Det är endast bland de civila som kvinnorna är väl representerade. FN har på senare tid lyft upp kvinnornas situation och deltagande i konfliktlösning och fredsuppbyggande. Detta för att de bl.a. ska kunna värna om kvinnors och flickors rättigheter och humanitära och mänskliga rättigheter under och efter konflikter. För kvinnor har en viktig roll i fredsarbetet. Av tradition är det kvinnan som burit fram fredsrörelsen. Kvinnor utsätts för ohyggliga övergrepp i samband med väpnade konflikter just för att de är kvinnor.
I samband med konflikter har kvinnor ofta de bästa erfarenheterna när det gäller bl.a. familjeförsörjning och lokala förhållanden. Forskning har visat att kvinnors allra tydligaste ledarskap visar sig på lokal nivå efter ett krig. Kvinnor mildrar konflikter och skapar nödvändiga strukturer som bygger upp ett sönderslaget samhälle. Ändå är kvinnor starkt underrepresenterade i fredsförhandlingar. Mellan 1992 och 2011 var färre än en av tio förhandlare vid bordet kvinna.
Den 6:e och 9:e augusti (Hiroshima och Nagasaki) minns vi alltså som de dagar då USA:s president Harry S. Truman gav order om att fälla bomberna ”Little Boy” och Fat Man”. Förmodligen hade det aldrig blivit verklighet att Harriet S. Truwoman hade givit order om ”Little Girl” och ”Fat Lady”.
