Min väckarklocka ringer med en hurtig fanfar varje morgon 06:50. Först tyckte jag att det var lite lustigt och ironiskt. Men jag börjar närma mig en punkt då jag inte vill höra en trumpet till i mitt liv, så jag funderar på att byta väckningssignal.
Men med eller utan trumpeter är vi ofrånkomligen tillbaka i vardagsrutinen. Två till jobbet och en till dagis. Tre veckor in på terminen, andra förkylningen för säsongen. Jag följer symptomen vaksamt. Feber? Nej, för varm tröja. Är det ett utslag? Nej, det är nog bara ett myggbett.
Den senaste veckan har vaccindebatten gått het, till följd av några artiklar som varnade om att en mässlingsepidemi kan vara förestående i Jakobstad. Åren 2013 och 2014 var det ställvis bara en knapp majoritet av föräldrarna här som lät vaccinera sina barn. När de här barnen börjar skolan, om inte förr, kommer en epidemi att bryta ut, förutspår en överläkare.
Så jag har studerat mitt barns rådgivningshäfte och vaccinationsprogrammets historia, för att se över familjens vaccinationer. Nu känns det tryggt igen.
Rädsla är en komplex mekanism, eftersom den är så intimt knuten till tolkning. Rädsla uppstår ju när en upplever något som hotfullt. Vad som upplevs hotfullt – och hur stark den upplevelsen är – kommer i sin tur an på vad en tror sig veta och förstå av världen omkring. En förälder blir rädd när barnen gräver i mullen. Sorkfeber! Legionella! – En annan tycker det är hälsosamt.
Varifrån en inhämtar kunskaper är ju olika från människa till människa. Men jag tror inte någon människa går genom livet utan att hämta intryck från sin sociala kontext. Man påverkas av de människor man omger sig med. Och ju mindre man känns vid det, desto mer blind är man för det. Ju mer blind man är, desto mer är man som en båt som drift – förs hit och dit av vindar och strömningar.
Det gäller ju inte bara vaccinationsdebatten, utan livet i största allmänhet. Också tron. Om en tror på en Gud som följer en med kritisk blick och bara väntar på ett tillfälle att säga: ”Hah, jag sa ju det”, då är det förståeligt att varenda hundlort man trampar i blir som en hälsning från himlen. Men om man tror på en Gud som följer en med omsorg och kärlek, blir varje varm vind som en klapp på kinden. Tänk, så olika livet kan te sig. – Och huruvida en väntar gott eller ont av Gud – och livet – är inte oberoende av de nära relationerna.
Men tankemönster inte är oföränderliga, även om de kan vara inrotade. Och vill man påskynda sin inlärningskurva kan man ju alltid utforska sina tankemönster, undersöka de upplevelser som skapade dem, och fråga sig om finns andra sätt att tänka. I det kan bönen vara till hjälp.
En vinst med det – om inte annat – är att respekten i debatten tenderar att stå i proportion till bredden på perspektiven hos de som debatterar.
