Ibland när jag tittar ut genom mitt köksfönster ser jag en lång, lång kö. Den sträcker sig längs med ett helt kvarter och fortsätter runt hörnet, och fyller ytterligare ett kvarter. Människor i alla åldrar står prydligt uppradade och väntar på sin tur. En efter en får de sedan en kasse i handen, och fortsätter vidare.
Där står jag högt uppe på en backe och tittar ut genom fönstret i en lägenhet på ett av stadens finaste kvarter. Jag har ingen aning vad verkligheten i den kön innebär.
Jag har aldrig sett pengar som en självklarhet. Däremot har jag aldrig behövt oroa mig för att inte ”saker ska fixa sig”, även om kontot håller på att sina. Jag brukar ibland skämtsamt berätta om hur jag under mina första studieår levde på knäckebröd och äggröra. Jag lärde mig vilka maträtter som var billigast, och vilka som höll en mätt längst. Eller hur jag och min dåvarande rumskamrat antog utmaningen att tillsammans leva på 8 euro en hel vecka. Vi bunkrade upp med rödbeta, morot och potatis och var stolta över vår att vi klarade det. Det var ett naivt äventyr och lärorikt på många sätt. Men veckan därpå firade vi med restaurangmat.
Även om jag inte köpte alla goda ostar jag ville ha, har inget att göra med den verklighet som de i kön utanför mitt fönster lever med. Även de veckor då kontot ekat tomt, har ett överfyllt kylskåp väntat på mig hemma hos mina föräldrar.
Jag skäms nästan för min naivitet, och för hur länge det tog för mig att förstå att ett välfyllt kylskåp inte är en självklarhet för alla i Finland. Därför känns det nyttigt att jag blir påmind. Också på min bakgård.
