Vardagstro och söndagstvivel

I nöd och lust

Kaoset vi delar

26 Jul , 2017, 19.49 Mia Anderssén-Löf

 

Simhallen i Jakobstad har sommarstängt. Därför gjorde jag en utflykt till grannstaden, där simhallen inte bara är öppen utan också har två bassänger utomhus. Tänk, att kunna simma och sola på samma gång, utan att bli blå om läpparna.

Damerna på vattenlöpningen har olika kreativa lösningar för att inte bli blöta i håret. En har en vacker mössa med svarta paljetter som glittrar dramatiskt i solskenet. En annan har ett brett hårband, vitt med blått mönster. En tredje har förvisso ingen huvudbonad, men däremot bluetooth och läppstift. Och där trampar de på i en förvånansvärt synkroniserad takt.

Simhallen är som ett finländskt mikrokosmos. Jag läste i en skämtsam guide för nyblivna finländare, att Finland hör till EU och följer dess lagstiftning till 120 %. Finländarna verkar älska ordning. Gärna så mycket ordning att en varken behöver kommunicera eller kompromissa. Var och en simmar på sin anvisade bana. Motionssimmare, snabba motionssimmare, vattenlöpare. Ett plakat visar simriktningen. Kanske möts blickar, någon hälsar, men för det mesta simmar alla på som om de vore ensamma, med blicken i horisonten.

Mitt i det välordnade sommarnöjet fick jag se Amir, i andra ändan av den stora bassängen. Jag blev glad att se honom, han såg ut att må bra. Jag noterade att han kunde stöda på sin fot nu. På något sätt hade han skadat den på vägen till Finland, jag förstod inte riktigt hur. Jag har hört att fötterna ofta blir utslitna av de långa flyktvägarna.

Det välordnade sommarnöjet var plötsligt inte så välordnat längre. Jag undrade om Amir hade fått besked om asyl ännu. Jag undrade hur det var med hans familj, om de kommit sig till den turkiska ambassaden eller inte. Om de överhuvudtaget var vid liv. Men han såg obekymrad ut, som om hans värld inte vilken dag som helst kunde slås i spillror. Kanske det är en överlevnadsfråga, att förmå ta en dag i taget, att tillåta sig att vara glad för stunden. Annars skulle kanske livet bli outhärdligt i en situation som hans.

Mellan simtagen tänkte jag på vilka andra människoöden som fanns i bassängen, inklusive mitt eget. Så oordnat allting i själva verket är. Och trots att det är skönt att ibland inte se längre än ytan – ett tiotal glada motionärer på ett friluftsbad – är det också skönt att dela liv. Även om det ofta medför en medvetenhet om att livet inte är så ordnat som en skulle önska. En förebild i den toleransträningen är Jesus Kristus, som gick all in i det kaos som är mänskligt liv. Han inte bara led med, utan grep in.

Just idag lyser solen och just nu har Amir ett leende på läpparna. Vi moikkar och vinkar.

 

Amir heter egentligen något annat.

, , , ,

Läs också

5 kommentarer

  1. Patrik Lindholm skriver:

    ‘Amir’ i all ära, för hans egen ädla effort att ta sig till Norden med livet i behåll. Utan sin familj, bortsett från. Han var då helt tydligt mer värd att rädda istället för de barn och åldringar som inte klarade av att rädda sig själva. Himmelsk rättvisa kallas det, speciellt bland dem som ber och låtsas verkligen ha gjort något.

    • Mia Anderssén-Löf skriver:

      Tack för din kommentar! Du blir helt tydligt provocerad av ”Amir”. Jag tycker ändå att du kunde försöka sätta dig in i hans situation (som du och jag för övrigt vet mycket lite om) innan du fäller din dom. Tror du inte att han allra helst skulle ha räddat sin familj? Tror du inte att han brottas med ångest och skuld över att han inte kunde det? Tror du inte att familjen önskade att han, som kunde, skulle fly? – Jag har fått intrycket att det inte är en fråga om hur människor värderas, vilka som lyckas fly, utan en praktisk och fysisk fråga – många klarar helt enkelt inte av den tunga och farliga flyktvägen och låter bli, eller dör längs vägen. Summa summarum, ”var barmhärtiga, såsom er fader är barmhärtig” (Luk. 6:36).

  2. Patrik Lindholm skriver:

    ‘Amir’ är inte av konceptuellt provokatörsstoff, hade han det ens i sig som en verklig person med beskrivna öde. Jag har inte möjlighet att sätta mig in i hans om så hypotetiska livssituation, precis som ingen annan heller har. Spekulationer om vad han eventuellt fått stå ut med under färdens strapatser och strävanden och fasor kan ingen med sin intellektuella integritet i behåll utge sig kunna ha någon som helst insikt i – i en riktning eller annan – likaså hans mentala inställning till att rädda sig själv framför någon annan, var det en när och kär eller en för honom fullt främmande individ.

    Att våga ge sig in på att tillskriva ‘Amir’ ett sinnestillstånd som tilltalar den egna världsåskådningen är enbart att projicera sitt personliga önsketänkande om en allting omspännande översinnlig altruism som svar på en svår fråga där svaret inte är ett självupphöjande ‘allt har en mening’ utan ett ärligt ‘jag vet inte’.

    • Mia Anderssén-Löf skriver:

      Tack för preciseringen av din tidigare kommentar. Tyvärr blev det inte tydligare för mig vad det är du vänder dig mot – därför har jag svårt att bemöta din kritik (?). Men det verkar som om vi är överens så tillvida, att ingendera av oss kan anse sig veta vad Amir har erfarit och upplevt, än mindre värdera hans beslut. Ironin (?) i din tidigare kommentar skymde denna inställning hos dig.

      Om jag förstår dig rätt upplever du att mitt blogginlägg är en projektion av ett personligt önsketänkande. Jag vill påstå att du sammanblandar empati och projicering – trots att de två liknar varandra till sina uttryck, är de väsensskilda i det avseendet, att den förstnämnda söker dela en mänsklig erfarenhet medan den senare vill inordna andras erfarenheter i den egna referensramen. Det är just dit jag vill nå med blogginlägget – att möten som förutsätter att en expanderar sin referensram kan vara obekväma, men bjuder oss tillfällen att växa som människor.

  3. Patrik Lindholm skriver:

    Då är vi nog såtillvida delvis på samma kartuppslag 🙂 Jag medger öppet mig ha förmåga att gärna bredda det behandlade ämnet, speciellt är det fråga om åsikter man kan tyda vara framställda som sakkunskap; därav mitt utfall beträffande argument som står en aning i polemik med sig själv. Inget ad hominem.

    Problemet ligger inte desto mindre i att för en utomstående finns det ingen möjlighet att utröna är det fråga om visad affektiv/kognitiv empati eller psykologisk projektion annat än vad personen ifråga hävdar sig subjektivt utöva, emedan det (hittills) inte går att lekmannamässigt lusläsa den andras tankar beträffande ärligheten i avsikterna.

    Att utesluta att ‘Amir’ kunde använda sig om än omedvetet av sk. halvsanning i sin redogörelse för att trygga sin plats som asylsökande och eventuellt få det etiketterat som en form av posttraumatiskt stressyndrom är å andra sidan att idka en form av lättrogenhet. I rådande situation finns det heller ingen orsak att åberopa välvillighetsprincipen för tolkning av nämnda orsaker eller rentav beskylla för inskränkthet. Min avsikt är definitivt inte att försöka förvanska avvikande synpunkter eller ställa normalt högre krav av standard på dem, utan att endast påpeka bristfälligheten i standarden av det resonemang som använts.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *