Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt

För alla i huset

17 May , 2017, 13.53 Mia Anderssén-Löf

 

När jag var tjugo år, det var sommaren då jag gifte mig. Det var sommaren innan jag började studera på universitetet, sommaren innan jag flyttade hemifrån. Då var besluten lika klara som sommarhimlen. Jag hade inte alla svar, men de jag hade kunde ha skrivits in i grundlagen.

Jag ler inte, jag skakar inte på huvudet. Jag tycker det är något beundransvärt i att unga människor kan fatta stora beslut, trots att ganska fattiga beslutsunderlag. Jag menar, nu tio år senare tänker jag hade sett så lite av mig själv och av världen då. Hur väl kände jag egentligen mig själv? Och ändå beslöt jag både vem jag vill dela livet med och vad jag vill göra.

Kanske det är beslut som är lättare att fatta, medan frontalloben inte är full utvecklad. Det djärva och det oresonliga är kanske nödvändigt för att en ska våga sig ut i det okända.

Jag har kommit att tänka tillbaka på den där tiden i mitt liv eftersom en mediestorm har uppstått kring en pastor i Karleby. När han var 20 år grundade han en församling där och nu, några år senare, har han meddelat att han lämnar den. Trött, sliten och förvirrad.

En detalj i hans meddelande har genererat starka reaktioner, det att han haft en sexuell relation med en man. (Att han bedrog sin fru verkar inte lika hårdsmält. Fem. anm.) För en del berättar det om frustrationen i en förträngd sexuell läggning, en växande desperation som till slut blir ohanterlig. För andra berättar det om en andlig kamp, där pastorn – den andliga härföraren – faller för frestelser på grund av förföljelser och utmattning.

Pastorn ifråga har dragit sig undan för att hämta andan. Med respekt för hans beslut att lämna offentligheten, vill jag inte spekulera i vad som var hönan och ägget.

Men två funderingar har jag på temat. Det första är att tjugoåringar, hur kloka och eftertänksamma de än må vara, ännu är unga människor. Människor som ännu breddar sin horisont och ökar sin nyansskärpa. Därför är det ett privilegium, men också ett ansvar, att vara bollplank för deras tankar, att hjälpa dem se nyanserna. Och kanske störst av allt, att älska dem.

Det andra är att varje pastor eller präst omges av en församling, som också bär ansvar för den kultur som frodas. Det är lätt att tjusas av en förenklad bild av verkligheten, ett upprymt kollektivt ego. Men med erfarenhet och mognad får en kritisk distans också till det. Och rösterna, som förkunnar nåd där fariseism råder, problematisering där förenkling råder, behövs i alla religiösa sammanhang, men framför allt där det händer, fort.

För att använda ett bibliskt bildspråk: ”när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset”.

Bilden är tagen utanför min första egna lägenhet.

, , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *