Jag bor i ett nytt hem, på en hög kulle där takåsarna skiner röda på andra sidan fönstret. Ett mycket vackert hem med breda fönsterbräden, gamla dörrar, ett stort vardagsrum som fortfarande saknar en soffa att slänga upp trötta fötter på. Men ett hemtrevligt hem. Ett första gemensamt hem, dessutom.
”Du behöver inte spara alla lådor i lägenheten. De kan stå på vinden. Vi är inte på väg någonstans ännu.”
Jo, det är sant. Vi är inte på väg någonstans ännu. Kaffekokaren behöver inte packas ner i sin låda om bara någon månad. Lådan behöver inte vara nära till hands. Den kan gott vänta på vinden. Allting behöver inte längre vara lätt att packa ner igen. Men nomaden inom mig har svårt att förstå att ett boende kan vara mer än tillfälligt.
Hur kan jag lita på att kaffekokaren inte snabbt måste hitta sin förpackning, när jag i genomsnitt packar ihop mitt liv två gånger i året? Jag är inte van att leva ett liv utan en väska färdigt packad i hörnet, med en biljett i mobilen och passet i plånboken. Ett liv och ett hem utspritt lite överallt.
En vanlig fråga många bekanta i min ålder brukar ställa varandra är ”Vad är hemma för dig?”. De flesta har fortfarande svårt att ge ett entydigt svar. Är det där man vuxit upp, eller är det dit posten kommer? Svårt att säga, även för mig. Men nu ska vi i alla fall skapa ett eget hem. För det är otroligt viktigt med ett hem efter ett år ordentligt på vift.
