I mitt someflöde finns sådant jag inte tycker om. Eller rättare sagt inte håller med. Åsikter som är motsatta till mina egna och sådana som jag anser direkt felaktiga och sanningsfientliga.
Den enkla lösningen vore att bara gömma/tysta dessa falska profeter, men jag väljer aktivt att inte göra så. Ett av de få principfasta besluten i mitt liv, de facto.
Att tvinga sig själv att läsa inlägg och re-postningar som är tokiga, felaktiga och tidvis helt olagliga är ganska tråkigt, men oerhört viktigt. I mitt fall handlar det delvis också om det, att jag tror mera på gråzoner än svart och vitt. Det betyder att oftast ligger sannigen någonstans mitt emellan de två åsikterna. Inte helt i mitten, utan snarare närmare den ena åsikten men inte helt där. En median, kunde man kanske säga.
Därför brukar jag lägga döva örat till när någon kommer med en säker åsikt och vet att den har rätt. Det finns oerhört få saker vi kan veta att är rätt. Vi kan göra rätt bra gissningar, men säkert är det sällan.
Fördelen med sättet att tillåta alla åsikter i sin sociala bubbla är att man lär sig mediakritik. Man lär sig läsa nyheter och åsikter på ett bättre sätt. Man lär sig kolla källor och hänvisningar. Man lär sig att det finns en massa forskning som inte är obundet. Man lär sig att om något låter konstigt så är det antagligen det. Inte alltid, men oftast.
O andra sidan finns det en massa urbana legender som lever oerhört starkt och som är svåra att rubba. Som att t.ex ostron som inte öppnas när man kokar dem är dåliga eller att ljummet kranvatten är ohälsosamt. Men, vi skall inte tala om dem nu.
Under den gågna veckan har jag två gånger måsta tänka till riktigt ordentligt. Den första var en nyhet gällande den nya batterifabriken i Vasa. Den var full med påståenden som vid första läsning utan eftertanke lät logiska, men som inte var sanna. Det var ett skickligt gjort aprilskämt som ännu också cirkulerar, eftersom det var skickligt gjort. Om ni har läst det och ännu också tvekar, så kan jag informera att man i en batterifabrik i Vasa skulle ha oerhört begränsad nytta av kondensvattnet från kärnkraftverket i Pyhäjoki.
Den andra artikeln, som ännu också förbryllar mej är skriven av Heli Vaaranen, som tydligen är en känd expert på Befolkningsförbundet. Hon skriver om hur hjälplösa unga män blir till en börda i de familjer de senare grundar. Artiken finns här (på finska). Efter att ha funderat i flera dagar vet jag inte ännu heller om detta är en medveten provokation, ett kåseri eller om hon verkligen menade detta.
I dagens mediavärld måste man säga fräna saker för att få publicitet, men detta är nog en mycket konstig artikel. Eller så har hon rätt och vi fortfarande lever på 1950-talet. Svårt att säga, men jag vill ändå tro att sanningen är närmare den uppfattning jag har.
En bloggare gjorde en intressant grej och vände på könen i Vaaranens blogg, så att flickorna är hjälplösa och en börda i den familj de grundar. Även den är på finska och kan läsas från denna länk.
Varför länkar jag till bloggen som säger det motsatta? Därför att det lönar sig att läsa båda texterna och sedan fundera om sanningen finns i någondera ytterligheten eller någonstans i mitten? Kanske närmare någondera ytterligheten?
Det du beskriver dig försöka dig på – eller gör åtminstone ett gott försök att beskriva – är kritiskt tänkande. Citerar den hädangångne Christopher Hitchens: allt utan bevis och motivering hävdat kan likaså utan bevis och motivering avfärdas.
Att du däremot läser andras åsikter, bedömer dem enligt färgskalan på din egen moraliska palett och sedan placerar ut dem godtyckligt någonstans mellan sanning och lögn ”för att du tror mera på gråzoner än på svart och vitt” är att fallera grundligt i utövandet omnämnt i första stycket. Anges ett påstående som en åsikt är det inget du kan förläna mer eller mindre sanning. Anges något som ett faktiskt påstående kan den enda responsen som då kommer på fråga vara ett ja-nej-svar dvs. en dikotomi 😉
Riskera inte din trovärdighet 😀 genom att ta dig friheten att russinplocka andras åsikter på basis av dina egna preferenser; önskvärdhet gör inte verklighet.
På vilket sätt är det provocerande att föreslå att man borde lära pojkar och flickor samma baskunskaper om hushållssysslor? Eller är det jag som missar något?
Hej Lisa,
för min del handlar det om att texten är ganska kraftigt ensidig och inte riktigt motsvar den vardag min omgivning lever i. Måste därmed anta att det är ett kåseri eller en öppning till diskussion, för den är inte förankrad i en verklighet många lever i. Jag känner ingen familj, där fäder och söner inte deltar i hushållssysslorna. Säkert finns det sådana, men jag skriver utgående från mina egna erfarenheter och upplevelser.
Du har turen att leva i en jämställd miljö, grattis. Tyvärr är det än idag långt ifrån alla som har den fördelen, och jag är övertygad om att texter som den här behövs för att få folk att tänka till. Jag har mött ett flertal unga män som saknat förmågan att ta hand om sig själva och sitt hushåll på ett bra sätt, och så länge det det händer att folk höjer på ögonbrynen när jag berättar att det oftast är min man som lagar maten hos oss så behövs artiklar som denna. Det fokuserar på EN vardag, som somliga lever i, och som har problem.