Vardagstro och söndagstvivel

I nöd och lust

Där kärleken blir som tydligast

27 Apr , 2017, 14.11 Mia Anderssén-Löf

 

Stora, blöta snöflingor virvlar ner. Trädens grenar rör sig som om de vore obekväma. Jag tar på ett par yllesockor och vilar blicken på de våta trädstammarna. I veckoslutet rensade jag hallonsnåret och hamnade på jouren med en tagg i ögat. Det var lördag morgon, och väntrummet var fullt. Där satt bl.a. en handfull ungdomar, ett gäng. Jag satt försjunken i en bok om språkutveckling, tills jag hörde ord som knivhuggning och åtal. Jag tittade upp och såg att två av dem var illa tilltygade, som om de hade varit i ett slagsmål. En godispåse gick runt mellan dem.

Mitt emot mig satt en annan mamma, med armen om sin dotter. Vi bytte sorgsna blickar. De läste Spöket Laban. Jag hade rensat ett hallonsnår med min son och vi hade pratat om vad vi ska göra av hallonen sen. Jag sa att jag tycker om att göra drottningsylt, men han sa att han hellre äter dem genast när han plockat dem.

Jag har sällan härbärgerat så motstridiga känslor som jag gjorde då. Jag såg på de blåslagna ungdomarna och undrade om de hade fått någon frukost. Jag undrade om någon förälder var på väg till sjukhuset för att möta dem där, om de hade en filt att krypa in under i någon skön soffa. Jag såg mitt barn i dem. Och det gjorde mig ont att se dem så vilsna, så tilltygade av livet.

Men jag var också frustrerad över föraktfulla kommentarer de fällde om andra i väntrummet, och över att i stort sett varje bisats utgjordes av en svordom. I mitt huvud hade jag börjat formulera en kommentar, föreställa mig den skur av svordomar som då skulle regna över mig, och vad jag i så fall skulle svara. Men innan jag hann säga nåt kallade läkaren in mig. Och kanske var det lika bra, annars hade väl jag också gått därifrån med en blåtira. Nu i efterhand tänker jag att det kanske hade varit värt det, och jag förebrår mig själv för att min startsträcka är så lång.

Men om det nu inte syntes utanpå, var jag slagen inombords när jag gick därifrån. Vid det laget hade gänget lämnat sjukhuset. Kanske de hade gått till hamburgerbaren på andra sidan gatan, eller till supermarketen en kilometer bort. Och där fortsatte de väl att äta godis och svära. Men vem ska trösta Knyttet? Knyttena?

Det svåraste med att älska är kärleken liksom rinner över. En ser sitt barn i varje barn, i varje ung människa. En ser att varje människa är kär för någon – för Gud, om glömd av världen. En ser det stora, inneboende i varje människa – Guds avbild. Och det gör det lättare att se förbi en blåtira, att höra det som sägs mellan svordomarna. Är kärleken alltså blind? Eller är kärleken – tvärtom – klarsynt?

Inom kristendomen kallas det helgelse, den process som formar en till att mer och mer reflektera Jesus Kristus. För mig handlar den processen framför allt om att växa till i kärlek. Om Jesus berättas i Matteusevangeliet: ”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.”

I kontrast till alla romantiserade förståelser av ordet kärlek, ser jag att kärleken blir som tydligast i de krävande mötena. Ibland är det bara kärlek som kan förmå en riskera en blåtira för att göra något kärleksfullt. Som att bekänna färg. Att säga ifrån. Att respektera en människa vars beteende man inte accepterar. Att kunna möta sig själv.

Detaljer i skildringen har ändrats av hänsyn till medpatienterna.

, ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *